| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRABISM strabis4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet användes i medicinskt fackspr. äv. i den lat. formen strabismus; förr brukades denna form äv. utanför rent fackspr. Ekbohrn (1868). Lindskog o. Zetterberg (1975).
oftalm. av rubbning i ögats rörelseapparat orsakad skelning (se SKELA, v.1 1 a), skelögdhet; i pl. äv. i individuell anv., om enskild skelande ögonrörelse; särsk. i uttr. relativ strabism, endast vid ackomodation inträdande skelning; jfr VINDÖGDHET. Divergent l. konvergent strabism, skelning utåt resp. inåt. Ögonen (hos den sjuke) rullade beständigt med strabismer. TLäk. 1834, s. 157. Operation för strabism (skelögdhet eller vindögdhet). Frey 1843, s. 505. Skulle inställningsrörelsen (hos ögat vid betraktande av ett föremål) .. utebli ehuru ögat avviker, visar detta, att det ifrågavarande ögat ej deltager i fixationen, d. v. s. att en manifest strabism föreligger. Löwegren Oftalm. 590 (1923). Somliga barn skela endast vid seende på nära håll, s. k. relativ strabism. Därs. 593. En konkomiterande konvergent strabism på höger öga. SvLäkT 1945, s. 101. Lindskog o. Zetterberg (1975).
Spalt S 12471 band 31, 1991