Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VIND vin4d, adj.2 -are; n. o. adv. vint vin4t.
Ordformer
(vin (w-) 1669–1807 (: winögd). vind (w-, -dh) 1538 (: windögder) osv. vinn- (w-) i ssgr 1729 (: vinnögde)–1799 (: vinnögd))
Etymologi
[motsv. d., nor. vind, fvn. vindr; jfr got. inwinds, orätt; till VINDA, v.2 — Jfr VINDA, v.3]
i fråga om ngt som i utgångsläget l. idealiskt sett är l. bör vara mer l. mindre plant: som (gm oaktsamhet l. felaktig hantering l. inverkan av väder o. vind o. d.) är l. har blivit vriden l. sned; ofta liktydigt med: skev; särsk. dels i det mer l. mindre pleonastiska uttr. sned och vind, dels i sht förr i uttr. slå sig vind (se SLÅ, v. I 49 b α); äv. allmännare: som lutar l. är böjd l. krokig o. d., förr äv. bildl.: förvänd l. som är på tok o. d. Luth Astr. 19 (1584). Dessa (spikar) woro alla winda effter bolens (dvs. skeppsbordens) rundheet. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 183 (1679). Har ej någon monarks slöseri eller hans vinda planer försänkt vårt fosterland i armod och förtviflan? Elgström o. Ingelgren 224 (1809). Ox- och åsnekärrorna skakade och skramlade på höga vinda hjul uppför den ojämna, gropiga rue Pasquin. Johnson DrömRosEld 150 (1949). Hans bästa ko är den harmoniska Böna som har vinda horn men som mjölkar 10 000 liter om året. DN 6/2 1987, s. 8. Ett par vinda dörrar med avflagnad, ljusblå färg med ett löst skynke framför tjänar som toalett. GbgP 15/9 1996, s. 37. Gamla hus är inte helt perfekta, de är lite sneda och vinda. Ljusnan 8/11 2015, s. 10. — särsk. om bräda l. träd o. d.: vriden (till följd av att fibrerna inte löper helt parallellt i träets l. trädets längdriktning). Verelius 293 (1681). De (furor), som äro winda emot solen, äro gemenligen altid lättklufnare, än de, som äro winda med solen. Trozelius Rosensten 238 (1752). Virke till golvträ får ej vara vint eller kantkrokigt. HantvB I. 6: 35 (1938).
Ssgr: (slutet) VIND-KLUVEN, äv. -KLYVD, p. adj. (†) om träd(stam): som vid klyvning blir vind (motsatt: rätkluven), särsk. i överförd anv., om skog; äv. [med anslutning till vinda, v.2] om sådant träd med (av hög ålder orsakade) slingrande sprickor på stammen; jfr klyva, v.2 7. I de tätaste Lappske skogar är hwar stam af Tall och Gran windklufd. Linné Bref I. 2: 316 (1769). Hälst det är kändt, hwad mindre nytta man har af den windklufne Skogen. VexiöBl. 1810, nr 10, s. 4. —
-MUNT l. -MYNT. (†) snedmunt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 396 (1864). Det gjorde detsamma, hur hon var funtad i ansiktet, om hon var fläckig och urgröpt efter kopporna eller vindmunt. Moberg Utvandr. 216 (1949). —
-ÖGD. skelögd; äv. bildl., särsk. om person: som har (föregivet) förvrängd l. oriktig uppfattning. (Lat.) Strabo (sv.) windögder, skelgögder. VarRerV 9 (1538). En något windögd Betraktare af Göthiska Förbundets Exposition har .. profeterat en snart inträdande ewinnerlig glömska åt denna afhandling. SvLitTidn. 1819, sp. 345.
Avledn.: vindögdhet, r. l. f. om egenskapen att vara vindögd; jfr strabism. Collin Ordl. (1847).
Avledn.: VINDHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara vind. Luth Astr. 41 (1584). Så kallad vindhet eller vindskefhet .. hos långt trävirke (hvarvid detsamma slår sig vindt eller antager en liksom skrufartad vridning). Eneberg Karmarsch 1: 18 (1858).

 

Spalt V 1194 band 37, 2017

Webbansvarig