| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRETA stre3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr STRET, sbst.2
1) med spjärntag (o. anspänning av musklerna) slita l. dra l. bromsa l. trängas l. (söka) lyfta ngt o. d.; spjärna; äv. dels ss. rörelsebetecknande verb (se (a o.) b), dels: brottas l. dyl. (se c), dels allmännare l. bildl.: anstränga l. bemöda sig l. sträva o. d. (se e). Flickan stretade för att komma loss. Det hjälper inte att streta — du sitter fast. Kom fram din Boff .. / .. See streetar han icke, Och will ey fram? Brasck Apg. C 1 a (1648). Gubbarne stå uti dörren och dra’ (vid dragkampen), och drängarne streta. Strand NeliSuec. 59 (1753). Skjutsbonden stretade och drog af alla krafter med ryggen bakut. Ödman UngdM 1: 112 (1874, 1881). Alla stretade och trängdes för att komma så nära auktionsförrättaren som möjligt. Rönnberg Bredbolstad 76 (1907). De för hvarje gammal aborrmetare så kära stretningarne då abborren skall inom bord. Östgren PensKardb. 69 (1918). Fastkedjade galärslavar — utmärglade figurer, stretande vid de tunga årorna. Ruin Makt 86 (1940). — jfr EFTER-, FRAM-, FÖR-, GEN-, GENOM-, MOT-STRETA. — särsk.
a) om djur (i sht om dragdjur): sätta i fötterna o. dra (o. därvid förflytta sig framåt), spjärna l. segdra o. d.; äv. i uttr. streta och dra; äv. oeg., om ångare o. d. Hunden stretade och drog i (ngn gg äv. på) kopplet. CAEhrensvärd Brev 1: 213 (1791). Att jorden med djupsänkt plog uppkasta, och länka / Oxarnes stretande par. Adlerbeth Buc. 82 (1807). En häst ska vi ha, som kan streta och dra. Fröding Guit. 35 (1891). Samzelius SkogJägarl. 4 (1894: på). Två små bogserångare streta och dra i ändan av var sitt koppel. Beskow FlyktPortug. 11 (1934). Hästen fick streta ohyggligt med ett alltför tungt lass. SvD(B) 1943, nr 87, s. 9. Lindroth Gruvbrytn. 1: 127 (1955).
b) i fråga om att övervinna ett motstånd vid förflyttning (i sht gående), med bestämning betecknande den riktning i vilken man beger sig; äv. motsv. e. Hand heetar / been streetar, / tungt Foten går, / när man skal bära jerntacken. Wivallius Dikt. 100 (c. 1643). Sij på! hur’ bödlarna med korszet opåt streta. Brenner Pijn. 105 (1727). Herr Schartaus stretande till (statsråds-)taburetten. Crusenstolpe Ställn. 13: 67 (1848). Utvecklingen inom byggnadstekniken (vid 1900-talets början) stretade i annan riktning (än mot den nationella hantverksarkitekturen). Form 1942, s. 179. Vi kan inte ge .. (flickan) det stöd och den kärlek hon behöver, om vi stretar åt olika håll. Gustaf-Janson Äng. 191 (1967).
c) i fråga om fysisk kamp: ta spänntag l. brottas o. d. (med ngn); äv. bildl.: strida, kämpa (jfr e). (Hustru Margareta) hafver stretat med den andra (dvs. hustru Brita), så att hon icke kunde blifva henne öfvermäktig. Johansson Noraskog 3: 233 (i handl. fr. 1672; i fråga om kroppslig kamp). Dem (dvs. olika råvaror) inlänsk handtwärksman med egen flit arbetar, / Med sielfwa Engelsman om öfwerwichten stretar. Hiärne Endr. C 3 a (1740). Så stretade dessa (brottande) Kämpar. Än syntes segren wilja gynna den ena, och än åter den andra. Mörk Ad. 1: 240 (1743). Förgrymmad reste sig Aron, / Famlade, fattade tag och slängde den stretande Pavo / Lätt som en stampsäck, ned från den sotiga muren i golfvet. Runeberg (SVS) 3: 47 (1832). En persons namn (kan), mot allt hans rättmätiga stretande, .. förändras både i skrift och uttal. Wulff SvRim 56 (1898).
d) refl.; dels med obj. predikatsfyllnad betecknande resultat, dels följt av bestämning inledd av prep. o. angivande riktning varåt man kämpar sig fram; äv. motsv. e. Streta sig lös ifrån någon. Sahlstedt (1773). Hade Du (dvs. en bokförläggare) icke tagit så mycket för häftet som du gjorde, så hade det sålts mer och jag följaktligen sluppit streta mig förderfvad. Strindberg Brev 3: 252 (1883). Med huvudena knyckande för vart steg, stretade sig de fem hästarna ihärdigt och säkert framåt. Didring Malm 1: 127 (1914). Han stretade (sig) med möda genom texten. SvHandordb. (1966).
e) i allmännare l. bildl. anv.: ihärdigt l. envetet (be)möda sig l. anstränga sig l. mödosamt arbeta o. d., kämpa (se d. o. 2), sträva; ofta i sådana uttr. som arbeta och streta, streta och sträva, äv. i uttr. streta efter ngt, sträva efter ngt (se STRÄVA, v.1 2 a). Du stretar och strävar år efter år. Flickan stretade tappert med sina läxor. När iag en timma haffr strätat wid pennan (osv.). LWivallius (1637) hos Schück Wivallius 1: 200. Min Phœnix, du har sedt mitt hiertas sista täflan, / Och hur min kiärlek stretat i sitt siähltåg. Gyllenborg Andr. I 1 a (1723). Frost och regn, samt köld och heta / Stadigt i sin wexling streta. Ps. 1819, 455: 3. Hon får slita, släpa, hon får streta, / stackars, stackars Tith-oh-Wah-ta-Wah! Fröding Guit. 22 (1891). Han kom allt oftare att besöka den nye svågern som stretade på sin lilla gård. Martinson Rågv. 110 (1935). Sannolikt skulle Pia-Lena aldrig kunna ändra sig (i sin yrkesroll). Hon skulle streta och arbeta ännu intensivare. Jersild BabH 230 (1978). — särsk.
α) i uttr. streta efter (äv. till) ngt, (ivrigt l. av alla krafter) försöka uppnå l. nå fram till ngt l. sträva efter ngt. Fornufften strettar altijdh epter thet betzsta. OPetri 2: 220 (1528). Jag stretade efter at blifwa en Commode, en nyttig och beröm-wärd man. Bergeström IndBref 83 (1770). Hvi stretar väl en man till rikedom och ära? Franzén Skald. 4: 27 (1832). Jag (dvs. en resenär i 1830-talets Sv.) igenkände ej folket .. stretande efter ett chimeriskt bättre. Andersson SvH 407 (1943).
β) i uttr. streta (e)mot ngt, arbeta l. kämpa (e)mot ngt l. för att komma fram till ngt; jfr STRETA EMOT 1. Skemmes icke at bekenna om tu brutit hafuer, och stretta icke emoot strömen. Syr. 4: 26 (öv. 1536; Apokr. 1921: kämpa). Då Winter-Brasan hetar, / okk lilla Kroppen emot Sommer-Dagen stretar. Warnmark Epigr. B 1 a (1688). Snillet själft sig vägen letar, / Emot tusen hinder stretar. Pilgren FigBröll. 164 (1785). Ödsligt skrän .. hörs af lejon som streta mot bojan. Adlerbeth Æn. (1804). I sex timmar stretade vi (i våra kanoter) mot vind och sjö. TurÅ 1947, s. 329.
γ) (föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: arbetsam, kämpig, stretig (se d. o. 1). Så hade .. fädernas stretande liv lagt ett härdigt järnskal över de inneboende känslorna. Högberg Baggböl. 1: 143 (1911).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå bredbent, skreva, gå skrevande; äv. om ben. Stundom blifwa Fårens Sinne i the heta Hundzdagar them så förrychta, at the hafwa stådt illa, wända sig offta om, streta och offta nederfalla. IErici Colerus 2: 139 (c. 1645). (Den druckne) Adelgren .. stretade när han skulle gå! NVedboDomb. Sommart. 1749, § 4. I vestra svickeln (i Kågeröds kyrka) står en fruktansvärd, grinande, kutryggig figur med en pung bunden kring de stretande benen, säkerligen Judas. Rydbeck Kalkmåln. 124 (1904); jfr 3.
3) med pluralt l. koll. subj.: (från en gemensam punkt) styvt peka l. stå ut åt olika håll; spreta; ofta om hår; äv. med subj. i sg. med individuell anv.: styvt resa sig l. peka (åt visst håll). Retzius Djurr. 183 (1772; om vingarna hos insekt). Röda grenar streta från kala pilar. Bååth NDikt. 78 (1881). En käpp bar .. (mannen) öfver axeln, och på den käppen hängde ett blårutigt knyte .. Käppen stretade på sitt håll och knytet bredde sig på sitt. Benedictsson Folkl. 71 (1887). Nötkreatur, hvita med stora, vidt stretande horn. Quennerstedt C12 2: 87 (1916). Du bär hem dina kärvar i korgen, / axen stretande hit och dit. Hellquist Hes. 28 (1923). De ljusa hårtestarna som gärna stretade åt alla håll. Lewenhaupt Sjuttiot. 53 (1937).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (del av) klädesplagg: sitta hårt åt, sitta trångt, strama (åt). Auerbach (1913).
1) till 1: spjärna emot (ngn l. ngt); ofta allmännare (motsv. streta, v. 1 e): kämpa emot (ngn l. ngt); äv. (o. vanl.) utan obj.: streta l. kämpa emot; äv. med subj. betecknande djur (jfr streta, v. 1 a); ofta bildl.; jfr streta, v. 1 e. Den anhållne stretade emot (polisen). Det är lönlöst att streta emot tidsandan. Wij .. ärom gudz barn .. så lenge wij fölye andan, och stretom emoot syndena till ath dödha henne. FörsprRom. 5 b (NT 1526; Bib. 1541: strijdhom). Hvad vil’j, bräcklige Folck, streta moot den mächtige Venus? SColumbus Vitt. 127 (c. 1670). Bjuder man til at fånga .. (ett slags vildoxe), så stretar han emot så mycket han kan, och förswarar sig med fötterna. Orrelius Diurr. 76: 8 (1750). Vi lefva som vanligt för oss sjelfva, hårdnackadt stretande emot alla enträgna försök att få uti oss frukostar och supéer. AnderssonBrevväxl. 2: 142 (1852). Janson Ön 110 (1908; utan obj., med saksubj.). Hur de än stretade emot gled vagnen allt längre ner. SvHandordb. (1966). jfr motstreta.
2) (numera föga br.) till (1 o.) 4; om (del av) klädesplagg: (göra motstånd gm att) sitta åt l. vara stram o. d.; förr äv. tr., om ngt som trycker hårt mot sidorna av ett trångt hål som det skall igenom. Hakan med Nackan (hos barnet som föds) streta emot Sprundet. Hoorn Jordg. 1: 191 (1697). Tacka vill jag en rock, som, vid öfver barmen, / Ej stretar mot, när jag skall kröka på armen. Wennerberg 2: 155 (1849, 1882). —
STRETA FRAM10 4. till 1 a, b, intr. o. refl. (i uttr. streta sig fram): stretande ta sig fram; ofta bildl. (Läraren) måste .. enär som hälst, i slask eller urwäder .. streta sig fram till sin Läro-stol. HWalström SpecPaid. 234 (1773). All den försakelse, förödmjukelse och misère, som påläggas en stark själ, stretande fram i äregirighetens obarmhertiga lifegenskap. Cygnæus 1: 298 (1853). Om riksdagen skulle streta sig fram till ett beslut i frågan (om arbetslagstiftningen), vilket förslag har största utsikterna att få bilda stommen i den kompromissen? GHT 1935, nr 41, s. 10. En grå åsna .. stretade fram med ett jättelass. BonnierLM 1954, s. 468. jfr framstreta. —
STRETA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1, refl., i uttr. streta sig ifrån ngn, gm att streta göra sig fri från ngn, stretande ta sig ur ngns grepp. Serenius Ppp 4 b (1734). ÖoL (1852).
STRETA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: skrevande gå omkring. Wrangel BrinkmTegn. 246 (i handl. fr. 1830). —
STRETA PÅ10 4. till 1: fortsätta att streta; särsk. till 1 b. De båda vandrarna streta på mot norr. Hedin Pol 2: 548 (1911). —
STRETA UPP10 4, äv. OPP4. intr. o. refl. (i uttr. streta sig upp) till 1 b: ta sig upp l. resa sig (från sittande l. liggande ställning o. d.) gm att streta; äv.: stretande bege sig upp (till en plats o. d.); äv. bildl. (jfr 1 e). Sylvius Curtius 657 (1682; intr., i fråga om att resa sig). Att streta sig upp ur underklass. Strindberg TjqvS 2: 118 (1886). Tiggaren var kommen förbi gästgifvargården, som ligger vid backens fot, och stretade upp mot prästgården. Lagerlöf Berl. 1: 14 (1891). Han stretade sig upp ur stolen. Edlund Chandler EneDöd 20 (1952). —
STRETA UT10 4.
1) till 1, särsk. (numera föga br.): streta för att komma ut. Min själ som stretade / Ut till den wida, tomma, fria luften. Hagberg Shaksp. 5: 170 (1848).
2) till 3: (från en gemensam utgångspunkt) spreta ut; förr äv. i uttr. streta ut med ngt, spreta ut med ngt. (Hästen) började at streta widt ut med alla fyra fötterna. HdlCollMed. 25/10 1745. Hans (dvs. den döde hertigens) fingrar streta ut som när man kämpar / Och äflas för sitt lif mot öfwermakt. Hagberg Shaksp. 4: 326 (1848). Några vita hårtestar stretade ut åt sidorna. Nordström TokKonr. 23 (1922).
STRETARE, sbst.1 (mera tillf.) till 1: person (man) som stretar (knogar l. knegar o. d.). De trogna, trägna stretarna. Ossiannilsson Tidsdikt. 7 (1916). —
STRETELIG, adj. (†) till 1: stretig (se d. o. 1), mödosam l. besvärlig o. d. Elmebergsliden .. är krokig och brant samt stretelig. Svedenfors Gränsb. 1: 148 (i handl. fr. 1791). —
STRETIG, adj. [sv. dial. stretig, stretugr, motsv. ä. d. strædig (d. stredig), fast, styv, oböjlig]
1) (ngt vard.) till 1: som fordrar l. innebär (mycket) stretande; arbetsam l. knogig l. jobbig l. mödosam l. besvärlig o. d.; äv.: som kämpar mot l. gör motstånd o. d. (i ssgn MOT-STRETIG). Muncktell Dagb. 2: 36 (1816). Ändtligen tog då denna stretiga vårtermin (vid universitetet) slut. Svedelius Lif 443 (1887). Vägen är stretig, backe på backe, halfvägs till himlen och så utför igen. TurÅ 1912, s. 166. En själ och en kropp, som, om de än båda sökte hälsan, stodo i ett sinsemellan synnerligen stretigt, spänt och oharmoniskt förhållande. HågkLivsintr. 7: 161 (1926). Hörner ResLop 261 (1936; ss. adv.).
2) till 3: som spretar ut l. åt alla håll, spretig. Bååth Allf. 28 (1884; om skogsris). De halvutsprungna bladen på de stretiga videgrenarna. 2NatLiv 533 (1931). Hans stretiga hår. SvOrdb. (1986).
STRETSAM, adj. till 1.
1) stretig (se d. o. 1), jobbig, knogig. Fennia XLIX. 4: 110 (1929; om nomaders liv). Det blev allt stretsammare på det lilla torpet med dess stenfyllda åkrar. Östergren (1947).
2) (i sht i vissa trakter) som gärna stretar, arbetsam (se d. o. 1); äv. ss. adv. Han hade en stretsam hustru. Rosendahl Lojäg. 89 (1956).
Spalt S 12614 band 31, 1991