| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STRIMMA strim3a2, v. -ade (Sylvius Curtius 273 (1682: strimmat, p. pf.) osv.) ((†) p. pf. -d Spegel GW 148 (1685: Guld-strjmde, sg. best.)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. tr.
1) (i sht i vitter stil) motsv. STRIMMA, sbst. 1—3: förse (ngt) med strimmor (l. en strimma) l. bilda l. åstadkomma strimmor (l. en strimma) på (ngt), göra strimmig; äv.: fördela (ngt) i strimmor (i sht dels i d, dels i p. pf.); motsv. STRIMMA, sbst. 3 äv.: utbreda l. kasta sina strimmor över (ngt); äv. med bestämning inledd av prepositionen i l. med med huvudord betecknande den färg(nyans) l. den form l. det utseende l. det ämne o. d. som strimmorna har l. består av; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med strimma l. strimmor l. formad i strimmor; strimformig l. strimmig. I medlertijdh .. bleff honom .. en Purpur klädning medh Guldh strimmat och ymnigt vthsatt, vppå klädd. Sylvius Curtius 273 (1682). Miniatursk. 50 (1784; i p. pf., om blad). Hon (dvs. natten) ryslig, svart och kall, kring himlen medlertid / Sitt täcke, strimmadt af ett eldrödt norrsken breder. JGOxenstierna 5: 265 (c. 1817). Dess (dvs. asalärans) färgglans skall strimma / de bleka drifvor i Norden. Ling BlotSven 85 (1824). Underligt strimmade skyar visa sig (före stormens utbrott) vid synkretsen. LbFolksk. 691 (1892). Jag hissar upp en persienn, och solen, / den heta sommarsolen, strimmar golfvet. Kumlien Exil 45 (1912). Våra kinder strimmas / av svett och damm. Asplund o. Silfverstolpe Vers 1: 100 (1922); jfr d. (Spindelns) blekröda färg, strimmad med sammetsliknande svarta ränder. Jensen Hudson GrönskBon. 73 (1923). Regnet strimmade rutan. Karlzén BlåNov. 38 (1951). En arm sträcks ut genom en fönsterrutas vita taggar. Strimmad av blod. Lundkvist Spegel 240 (1953). — jfr RÖD-, SILVER-STRIMMA o. GULD-, O-, PURPUR-STRIMMAD m. fl. — särsk.
a) (†) motsv. STRIMMA, sbst. 1 a: rispa l. repa l. ge (ngn l. ngt) en skråma l. skråmor o. d. Nordforss (1805).
b) (tillf.) med avs. på panna: bilda strimmor l. rynkor på. Så länge inga veck strimmade Hillevis unga panna, beskådade han (osv.). Ossiannilsson Slätt. 361 (1909).
c) med adverbiell bestämning angivande den färg(nyans) strimmorna har. Med den blåhvitt strimmade flaggan på half stång, sökte sig ”Piedra Bueno” genom sunden. Grebst Bröll. 217 (1913). I snårig skog en liten mejad teg, / som sol och skuggor strimma gult och blått. Asplund Skugg. 47 (1929).
d) i pass. närmande sig l. övergående i deponentiell anv.: få l. ha strimmor (l. en strimma), bli l. vara strimmig; äv.: bli till l. vara strimmor (l. en strimma); jfr II, III. ”Saken vilar på det …” började Tröls, och begynte strimmas rätt inmarigt kring ögonen. Larsson Hemmab. 117 (1916). Ris och löv i den stora gjutjärnsugnen gav grågul, stor och stickande rök som drev högt över vallarna och än strimmades, än tvinnades när den slog ner i fruktträdgårdarna. Sandgren Furst. 198 (1962).
e) [delvis utgående från II] ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv.; särsk. dels: strimma l. strimmor, dels om strimmigt mönster l. strimmig teckning o. d. (särsk. på äpple l. djurs hud o. d.); äv. (föga br.) liktydigt med: skugga (se SKUGGA, sbst. 10 b). Eneroth Pom. 2: 152 (1866; på äpple). Botten (på borgmästarepäronet) är grön eller gulgrön, och den rödbruna anstrykningen framträder i en slags bred strimning. Därs. 216. I allmänhet kan sägas, att metallglänsande eller sidenskimrande färger (på fjärilarnas vingar) äro s. k. interferensfärger, framkallade af ljusets spel på fjällens fina strimning. 2NF 8: 504 (1907). Å vattendrag ger man akt på riktningen av framdragande kårar och den strimning, som brytande sjöar ge upphov till (för att fastställa vindriktningen). Söderberg PrFlygl. 2: 62 (1939). Det for en strimning över Haralds ansikte. Rosendahl Lojäg. 6 (1956). — jfr SPRIT-STRIMNING.
f) i oeg. l. bildl. anv. Där låg, strimmad av dalrynkor och pilevallsstreck, täckt med gårdar och kyrkor och byar, med smådungar, .. den oändliga, skörd- och människobärande slätten. Ossiannilsson Slätt. 123 (1909). De skuggor som strimmade hans väg i ungdomen kunna ha varit mycket djupare förnumna, än vad han då kunde uttrycka. Hallström i 3SAH 42: 178 (1931). Med sin brustna stämning .. för dikten (dvs. Frödings ”Skalden Wennerbom”) snarast tanken till Fredmans-världen, vars elände också strimmas av solstrålarna och humorn. Olsson Fröding 375 (1950). Hon ser att han magrat av sin sjukdom och hennes kärlek strimmas av sorg. Delblanc Åminne 74 (1970).
2) (†) motsv. STRIMMA, sbst. 2, med obj. betecknande stråle l. ljus(sken), om sol l. regnbåge: utsända (i strimmor), stråla (ut). Himlabågen strimmar norrskensljus / Ofvan höga furors dofva brus. Snoilsky 3: 47 (1883).
II. refl.
1) motsv. I 1 o. STRIMMA, sbst. 1 (o. 3): forma sig till l. bilda l. framträda i form av strimmor (l. en strimma). Med hänryckning, underligt skuggad af smärta, såg han mot öster, mot dagerkällan, öfver hvilken blekröda skyar strimmade sig. Rydberg Sing. 74 (1894). De farande molnen ströko ystert med fingret över .. (slätten), så att den strimmade sig i grönt, i mörkgrått och sennabrunt. Väring RangKatt 93 (1924).
2) (†) motsv. STRIMMA, sbst. 2: glänsa l. stråla. Hans (dvs. Fågel Fenix) Ögon gifwa Sken som Diamante-Strålar, / På Hufwud strimar sig en Kamm Rubine-lijk. SkrVSocLd 20: 117 (1692).
III. intr.
1) synas l. framträda som en strimma l. som strimmor; uppträda i form av strimmor; ha l. få strimmor; äv. opers.: det syns l. man ser l. det framträder l. bildas strimmor (l. en strimma). Sjufaldt skiftad, lätta Iris-bågen / Spänd i skyn och strimmande i vågen / I en cirkel fattar Skenäs’ lund. Snoilsky 2: 217 (1881). Det kan .. hända, att .. (forskaren) en vacker morgon ser nya kuster strimma blåa i horisonten. Hansson Kås. 50 (1897). I fjärran strimmar Bodensjö. Dens. NVis. 57 (1907). Denna stolta stad, hvars torn och spiror glänste i ljus, medan blåhvita, strimmande dimmor dolde dess stora massor i sitt luftiga dunkel. Ahrenberg Männ. 3: 213 (1908). Vi voro upplösta — förbi. Det strimmade svart för ögonen. Grebst Året 178 (1913). I viken strimmar det av mört och löjor / som leka blindlek med en silverbris. Hemmer Vänt. 34 (1922). Nu ger Håkan oxarna ett rapp med slyan, så att det strimmar i huden efter — här skall inte fåran stanna. Moberg ManKv. 15 (1933). Det strimmade i skyn som av nedrinnande blodströmmar på jorden. Dens. Rid 193 (1941). Nämner du mig tjuv? Svedjes panna strimmade röd. Därs. 274.
2) (i vitter stil, numera föga br.) om dag l. morgon o. d.: randas, gry; äv. opers.: gryningen l. gryningsljuset ger sig tillkänna, det gryr, det dagas; jfr 4. Prins! då Du Rikets roder fattar / .. Ej Bonden ensam gläder sig: / Ur nattens måln se dagen strimma! Lidner (SVS) 3: 261 (1792). Sloge någongång så herrlig timma, / När, till min fristad i den höga Nord, / En blodröd dagning syntes fjerran strimma / Från åter kämpande Helleners jord: / Då (osv.). Atterbom SDikt. 2: 117 (1838). Det började igenom natten strimma / Och gryning flöt på hafvet som en imma. CVAStrandberg 3: 439 (1856).
3) (numera föga br.) skymta likt en strimma, fara som en strimma o. d.
a) [jfr 1] skymta l. ge sig tillkänna likt en strimma. Min vålnad öfver Dig vid månans blick skal strimma. Lidner (SVS) 3: 83 (1788). Kanhända, ja kanhända / det strimmat i hans själ / en aning om det kärva folk / som visst han ville väl. Karlfeldt Hösth. 59 (1927).
b) [jfr 1, 2] om hopp: skymta likt en strimma, gry. Majestätiskt ljuset simmar, / Och känslan föds och hoppet strimmar, / Och sången höjs och glaset glimmar. Widström Vitt. 4 (1799).
c) motsv. STRIMMA, sbst. 4 a: fara likt en strimma l. strimmor; fara så snabbt att man får intrycket av en strimma l. ett streck; se särsk. STRIMMA FRAM, FÖRBI. Enckell annoterar alla obetydligheter som hans ögon upptäcka och alla tankefragment som strimma genom hans hjärna. OoB 1931, s. 343.
4) motsv. STRIMMA, sbst. 2: utstråla l. utsända l. avge ljus(sken) i strimmor l. kasta ljusstrimmor, ofta liktydigt med: stråla l. glänsa l. lysa l. skina (strimvis l. i strimmor); särsk. om himlakropp; äv. med subj. betecknande ljus(sken): strimvis l. i strimmor skina l. lysa l. glänsa; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Then Glimmande (strimmande / strålande) Soolen. Schroderus Comenius 34 (1641). Solstrålar strimma, / Kyrktornen glimma, / Luften blir så ljum. Bellman (BellmS) 1: 63 (c. 1770, 1790). Morgonrodnans klara sken / Syns i vattnet strimma. Därs. 160 (c. 1771, 1790). När månans strålar blekt på Klostrets murar strima, / Tör hända (osv.). Lidner (SVS) 2: 372 (1784). För dina ögon dragna klingor strimma, / Och bajonetter på din strupe glimma. CVAStrandberg 3: 441 (1856). Fyrens ljus började .. strimma öfver (vatten-)ytan. Lundh Ljungh. 8 (1905). Vårsolen strimmade över bordet. Johansson Myrh. 422 (1918). En vårvinterdag med strimmande sol / och dropp från granar och tallar. Lindeberg GörIrrVis. 7 (1925); jfr I 1. — särsk. (†)
a) i fråga om glans som utstrålar från ngns ansikte: stråla l. skina l. glänsa l. lysa. Ditt anlet klart, som purpurrosen, strimmar. CFDahlgren 1: 199 (1817).
b) om ögon: glänsa (l. glänsa till), stråla; äv.: sända sina strålar, blicka. (Somliga ha) intet annat i Sinnet än til at skada, förderfwa, och andra Menniskior at .. molestera, hwad är een sådan annat, än som ett Basiliske öga, hwilket dräper andra med sin opsyn, jembnwäl ock Basilisken sielff, ther medh hans förgifftige ögon sedan strimma och reflectera sigh in vppå honom sielff tilbaka? Sylvius Mornay 284 (1674). Glaset bräckt vid föttren glimma, / Lyran söndersplittrad låg. / Hvart hans rädda öga strimma, / Han blott dödens fasa såg. Bellman (BellmS) 9: 85 (1777). Ibland när dina ögon vackrast glimma, / jag ser i dem en dunkel aning strimma / och sjuka tankars sky din panna bär. Karlfeldt Vildm. 99 (1895).
5) (†) motsv. STRIMMA, sbst. 3 f, om vätska: rinna i form av en stråle l. i strålar. Den store Dejan (dvs. Ulrika Eleonora), som uti sin qved har burit / Siu Atleborne barn, och tre af dem födt opp / Utaf sitt dygde-blod, som strimat af des kropp. ORudbeck d. ä. Vitt. 23 (1693).
STRIMMA FÖRBI10 04. (numera bl. tillf.) till III (1 o.) 3 c: gå l. fara l. passera som l. likt en strimma (l. strimmor); äv. i fråga om vägs sträckning. Borta vid ledet, där vägen / Strimmar förbi, / Sig öppnar en utsigt. Bååth NDikt. 51 (1881). Har du tur kan du få se en räv strimma förbi. TurÅ 1915, s. 151. Vattnet var här alldeles klart, man kunde se småfisken strimma förbi djupt nere mot den sandiga bottnen. Hemmer Budsk. 64 (1928). Allt rullade, rusade, strimmade förbi (på gatan). Hammenhög Torken 127 (1951). —
STRIMMA NED. (†) till III 4: stråla l. lysa ned (till ngt). Azurens lampor strimma / Till söfda hyddor ned. Stagnelius (SVS) 2: 68 (c. 1820); möjl. icke särsk. förb. —
STRIMMA TILLBAKA. (†) till III 4: stråla l. lysa tillbaka, reflektera ljus o. d.; anträffat bl. bildl. (om ögon, i fråga om inre upplevelse). Kärleken til Gudh (är) .. lijka såsom een reflexion, een wändning och ett böijande, hwilket drabbar vppå wår nästa, när wåra ögon vthi Troen strimma tilbaka, och medh allahanda teckn af samma kärleek, vppå een annan Menniskia radiera och gå tilbaka. Sylvius Mornay 355 (1674). —
STRIMMA UT10 4.
1) (†) till I 2, med avs. på solstrålar: sända l. stråla ut. En sol, hel täck och liuf, som öfer alt här strimmar / Så klara strålar uth, at hela himeln glimmar / Uth-af thes skien och glans. ORudbeck d. y. Vitt. 110 (1719).
2) (tillf.) till II 1, refl., i uttr. strimma ut sig, om fina fåror i ansiktet: bildas (från ögonvrån). ”Ja, mintro”, sade Tröls och tog sig en pris, medan några fåror började strimma ut sig från yttre ögonvrån och läto förmoda att han inte var så enfaldig. Larsson Hemmab. 114 (1916).
3) (†) till III 5 [men sannol. påverkat till bet. av eng. stream, strömma]: strömma ut o. tömma ngt. (Eng.) To stream out, (sv.) strima ut. Serenius Ggg 3 b (1734). Dens. (1741).
Spalt S 12697 band 31, 1991