| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÄLLE stäl3e2, sbst.3, n. (TullbSthm 7⁄10 1558 (: hoffuudställe, pl.) osv.) ((†) r. l. f. l. m. BoupptVäxjö 1828 (: sängställe)); best. -et; pl. -en (BoupptSthm 25⁄4 1646 (: Kappestellen) osv.) ((†) = TullbSthm 7⁄10 1558 (: hoffuudställe), HusgKamRSthm 1766 B, s. 2 (: Sängställe); -er BtFinlH 4: 199 (1563: huffued ställer), Hallenberg Hist. 1: 831 (i handl. fr. 1611: hofvudsteller)).
om stativ l. ställning l. stomme som bildar ngts skelett l. uppbär ngt l. varpå ngt hängs l. ställs; ställ (se STÄLL, sbst.1 1); förr äv. om ngt som utgör stöd l. stötta; numera nästan bl. i skildring av ä. förh., ss. senare led i ssgn SÄNG-STÄLLE. Beletsnidaren vthstickar och vthgröper Bäletet, målar och sätter thet på en foot, (et stelle). Schroderus Comenius 771 (1639). (Regler vid husplanering för) Huru ställen at sittia samt Sängställen böra tagas i acht. Carlberg SthmArchitCont. C 2 b (1740). Stället .. Är en stark järnskodd trästake, som stödes emot vindarmen, at den ej må rasa, när malmtunnan upkommer. Rinman 2: 1143 (1789). — jfr HUVUD-, KAPPE-, RODD-, RYGG-, SPEGEL-, VÄGGURS-STÄLLE. — särsk. koll., om de remmar som bildar huvudlaget på ett betseltyg; i ssgrna HUVUD-, ÖVER-STÄLLE.
Spalt S 14025 band 32, 1997