| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÖRA stœ3ra2, v.2 stör (Envallsson Slått. 9 (1787) osv.) l. (numera mindre br.) störer (Grubb 179 (1665), Östergren (1950; angivet ss. ålderdomligt)), -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
a) med sakligt obj.: fördärva l. förstöra (ngt); med avs. på ngt abstrakt äv.: omintetgöra l. tillintetgöra o. d. Stiernhielm Fred. Anman. (1649, 1668; om illistiga påfund). Egennytta, störer godh rådh .. (dvs.) Hon är en skadeligh Rådgifware. Grubb 179 (1665). Taket begynte brinna, och hela huset stördes ända ned til grunden. Weise 1: 275 (1769). Jag hoppas som ock ödmiukast anhåller at Herr Lagmannens för mig hysande grace härigenom eij må störas. ÅgerupArk. Brev 8⁄9 1770. Tegnér har jag varit hos och samtalat med honom i hvarjehanda. Just som det började bli lifligt oss emellan kom presten Nyman och bockade sig .. för biskopen och allt var stördt. CFDahlgren (1826) hos Thomander TankLöj. 152. Atterbom Lyr. 2: 126 (1828).
b) med avs. på person l. anletsdrag o. d.
α) med avs. på person: bringa om livet; äv. i pass. närmande sig l. övergående i dep.: förgås, gå under o. d. Är icke klagan wärdt! Een Drånning (dvs. Dido) blir nu störd / Af falska Amors list omkommen, dödat, mörd! AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 124. Se varelser få lif för varelser, som störas. SNCasström i 1SAH 2: 205 (1787, 1802).
β) i p. pf., om anletsdrag: vanställd. Månen belyste oändligt välbekanta drag, fastän nu nedblodade och störda. Quennerstedt C12 2: 187 (1916).
γ) i p. pf.: tillintetgjord, uppgiven, förstörd. Den finska truppen, färdig blott att falla, / Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd. Runeberg (SVS) V. 1: 122 (1848).
2) (på ett irriterande l. obehagligt sätt) avbryta (ngn l. ngt i verksamhet l. vila), åstadkomma avbrott l. uppehåll i l. göra slut på (ngt) (o. därvid åstadkomma en negativ verkan); bereda svårigheter för l. hindra (ngn l. ngt i verksamhet l. fortgång), stundom närmande sig bet.: sabotera; med avs. på fred l. frid o. d. äv. närmande sig bet.: kränka; äv.: oroa l. distrahera (ngn l. ngt); vålla (ngn l. ngt) olägenhet l. obehag, besvära, stundom övergående i bet.: irritera; äv. övergående i bet.: förtaga, grumla; äv. dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels opers.; äv. abs., särsk.: (på ett irriterande sätt osv.) blanda l. lägga sig i ngns angelägenheter. Bråkiga elever störde undervisningen. Den höga tallen störde utsikten. Ett avlägset buller störde stillheten. Uppträda störande. Han kommer jämt och stör. Tessin Bref 1: Föret. 5 (1756). Konungen lofvar .. 2:o att ingen af främmande religion skulle brukas i något, vare sig civilt eller militäriskt embete, men utländske, som för handel och näringar uppehöllo sig i landet, borde ej störas i sin tro. Nordström Samh. 1: 85 (1839). Gränsridarne företogo sig .. att störa husfriden genom ransakningar i källare och visthus efter förbudet gods. Malmström Hist. 3: 3 (1870). Han föregifver, att borgen stör samfärdseln. Cederschiöld Riehl 2: 32 (1878). Det var dumt tänkt av mig att gå hit och sjunga så sent på kvällen. Vi skulle bara störa. Lagerlöf Holg. 2: 467 (1907). Störa och fördröja de abessinska arméernas uppmarsch och underhållstransporter. Tamm TjänstNegus 242 (1936). Polisdomstolen handlägger och avdömer mål, vilka innefatta åtal .. för störande av sabbat medelst idkande av handel, hantverk eller annat arbete. SFS 1941, s. 119. I vagnen fanns en person, som till en del störde min glädje över utflykten. Martinson ArméHor. 66 (1942). Vi talade lågt för att inte störa Strindberg. Sundman AndréeLuftf. 321 (1967). — jfr FREDS-, FRID-, GLÄDJE-, O-, ORDNINGS-, SINNES-STÖRANDE o. LÄTT-, O-STÖRD m. fl. — särsk.
a) med avs. på djur, särsk.: oroa; äv.: skrämma upp (djur ur dess skydd o. d.). Lejonet .. satt dubbelt orörligt och harmset stolt efter att ha blifvit stördt. Hallström Than. 35 (1900). Talrika blattider .. sprungo med ifver hit och dit, då de stördes från sina gömmen bland löfven. Sjöstedt Storv. 51 (1911). Får äro utmärkta som gräsklippningsmaskiner och störa ej kycklingarna, om de gå på samma bete. Träskman Fjäd. 37 (1948).
b) i förbleknad anv., i hövlighetsuttr.; ofta med obj. underförstått (o. framgående ur situationen l. sammanhanget); ofta mer l. mindre liktydigt med: besvära (se BESVÄRA, v.1 II 2). Hoppas jag icke stör! Björkman (1889). Jag ber om förlåtelse i fall jag stör. Hedenstierna Fideik. 200 (1895). Får jag störa er ett ögonblick? SvHandordb. (1966).
c) (vard.) i förbleknad anv., i det opers. uttr. så (att) det stör, ss. uttryck för en inskränkning l. låg l. ringa grad av ngt som anges i en föregående negerad l. frågande, stundom förkortad sats, stundom ungefär liktydigt med: så att det generar l. så att det är värt att nämna o. d. Inte för att jag är vacker så det stör. Tegnér Paris 57 (1924). Ett par supar har han kanske fått men inte så att det stör. Västgötahist. 64 (1941). Mamma ser inte så gammal ut att det stör .. Mamma ser ung ut. Widding IngStorm. 134 (1950). Känner direktör Bölow till den trakten, månne? — Nej, inte så det stör. Gustaf-Janson Oskuld. 21 (1968). Kan du matten, förresten? — Nej, inte så det stör. Dens. LastHäxa 8 (1969).
d) jur. i fråga om att inkräkta på ngn l. söka hindra ngn i hans rätt o. dyl. l. göra ngn äganderätten till ngt stridig o. d.; särsk. i uttr. störa ngn i åtnjutandet l. besittningen av ngt. Störa någon i åtnjutandet, i besittningen af en ting. Weste FörslSAOB (c. 1817). Störa .. någon i sin rätt. Lindfors (1824). — jfr BESITTNINGS-STÖRANDE.
3) [eg. specialfall av 2] försätta l. bringa (ngt l. ngn) ur balans l. harmoni l. funktion o. d., rubba balansen osv. i l. hos (ngt l. ngn); äv. med avs. på balans osv.: rubba; särsk. i fråga om intryck l. upplevelse av konstverk o. d. Det påsyftades icke, at allmänna Crediten skulle störas, eller något fullgjordt Contract rubbas. Schönberg Bref 3: 4 (1778). Öfverintendenten anser att åkrarne störa taflan (såsom tafla). Strindberg NRik. 31 (1882). Den goda verkan af sammanställningen rödt och svart störes emellertid ej sällan af den omöjliga förbindelsen grönt i rödt med samma färgstyrka. Karlin Konstsl. 26 (1886). Oaktadt sin mera moderna stil har predikstolen åter fått sin plats i kyrkan, där den alls icke stör harmonien i det hela. Schück o. Lundahl Lb. 1: 115 (1901). Överallt där kulturen går fram, har människan stört samhörigheten i naturen, omdanat och omskapat efter sitt sinne. Granvik Centralafr. 79 (1927). Det är .. helt acceptabelt att störa motspelaren genom att själv spela bra! Grafton Golfteknik 178 (1976). — särsk. i fråga om hälsotillstånd l. fysiologisk process o. d.; särsk. i uttr. för att beteckna att ngn avviker från det normala l. att ngns själsförmögenhet o. d. försatts ur normal funktion; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om sinne l. person, för att beteckna att ngn är från förståndet l. sinnessvag o. d. (förr äv. i uttr. störd till sina sinnen), äv. i utvidgad anv., för att beteckna att ngt inte är korrekt l. överensstämmer med verkligheten l. att ngt är onormalt o. d. Psykiskt störd. At min swaghet icke består i inbillning, moralisk årkeslöshet och störda sinnens phantasie, som många mig til skada och chicane torde föregifwit. VDAkt. 1790, nr 347. Störd till sina sinnen. Weste (1807). Lifsprocessens jemna gång kan störas, och derigenom sjukdomar upkomma. Agardh Bot. 2: 7 (1832). Afskyn för döden .. måste öfvervinnas, såvida icke själens lugn och klarhet skall störas af de alldagligaste händelser. Rydberg Ath. 199 (1859). Plågad af elaka drömmar och störd matsmältning! Hebbe Hänggran. 41 (1877). (Borderlinepatienterna) är inkonsistenta med kontrasterande attityder, och de har ofta en störd verklighetsuppfattning som resulterar i omdömesdefekter. Crafoord BorderlPers. 5 (1971). Under .. valrörelsen blev Lafontaine knivhuggen av en mentalt störd kvinna. GbgP 17⁄11 1995, s. 28. — jfr UTVECKLINGS-STÖRD.
4) [specialanv. av 3] (i fackspr.) bringa (ngt, särsk. kropp i rörelse) ur dess läge l. bana; åstadkomma avvikelse(r) l. störning(ar) i (den regelbundna) rörelsen l. det normala tillståndet hos (ngt); rubba (se d. o 3); perturbera (se d. o. 2); särsk. (astron.) i fråga om åstadkommande av perturbationer (se d. o. 2 a); äv. i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Den s. k. stora ojemnheten i Jupiters och Saturni rörelse .. härrör af dessa planeters ömsesidiga störande inverkan på hvarandra. Gyldén Astr. 204 (1874). En öster om Åbo belägen undervattensklippa som på en hel mils afstånd störande inverkar på kompassen. Nordenskiöld Periplus 49 (1897). Vi föreställa oss i fig. 26 den störande kroppens (E) banplan E’E och den störda kroppens (Pl) banplan (Pl’Pl), båda vinkelrätt mot papperet. Strömgren AstrMin. 2: 87 (1927). Störes jämvikten av en reaktion, genom vilken t. ex. ketoformen försvinner, ersättes det försvunna genom jämviktsförskjutning. Smith OrgKemi 145 (1938). Utsättes ett i jämvikt varande system för yttre åverkan, förskjutes jämvikten, så att den störande kraften helt eller delvis motverkas. Bolin KemVerkst. 175 (1942). 2SvUppslB 32: 514 (1955). — särsk.
a) el.-tekn. i fråga om radio-, TV- l. telekommunikation o. d.: förorsaka avbrott i (utsändning l. mottagning o. d.); försvåra (radiokommunikation), minska prestanda hos (radar(system) o. d.). Det har (för radiolyssnarna i Danmark) varit svårt att uppfatta Köpenhamn på grund av den närliggande Malmöstationen och Malmö har likaledes störts av Köpenhamn. SvD(A) 4⁄2 1926, s. 10. Det klagas i radiokretsar .. över ett par hylare, som den senaste tiden stört mottagningen. LD 16⁄3 1926, s. 5. Ryssarna har börjat störa BBC:s ryska utsändningar. GHT 30⁄10 1956, s. 6. Radiomottagningen stördes av norrskenet. SvHandordb. (1966).
b) geol. med avs. på (bergarts)lager l. del av sådant lager l. partikel l. dyl.: förskjuta l. rubba (se d. o. 3 a) (ur sitt urspr. läge); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. om ngt som åstadkommer sådan störning samt i p. pf. i adjektivisk anv. i vissa uttr. (se α, β). Nerikes, Östgötaslättens, Ölands och Gottlands öfvergångs-bildningar hafva .. af ingen vulkanisk åverkan lidit någon anmärkningsvärd rubbning, såsom saknande alla sådana störande massor. Hisinger Ant. 7: 137 (1840). — särsk.
α) stört prov, prov (se d. o. 5) som skadats vid provtagning l. transport l. hantering; särsk. stört jordprov, jordprov där den urspr. jordartsstrukturen är rubbad, så att kornskelettet delvis brutits ner, omrört prov; motsatt: ostört jordprov. Jordprov .. (dvs.) prov ur jorden för analys av dess egenskaper; kallas ostört jordprov om den ursprungliga jordartsstrukturen är orubbad, i annat fall stört jordprov. TNCPubl. 45: 31 (1970).
β) störd kristallisation, kristallisation med rubbad kristallisationsprocess. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 181.
5) refl., motsv. 2.
a) (tillf., vard.) uppträda störande, störa (i bet. 2). Visst visslar många (killar) och ”störar” sig, men då går dom bara efter utseendet. SDS 17⁄10 1989, s. B12.
b) (mera tillf.) irritera l. förarga sig (på ngn l. ngt). Om någon stör sig på mig, så är det deras problem. DN 24⁄5 1992, s. 37. Även om jag själv började röka för att vara ”cool”, så stör jag mig på andra som gör det. SDS 3⁄2 1994, s. B14.
STÖRA UT10 4. (i fackspr.) till 4 a: (med teleteknisk apparatur o. d.) omöjliggöra radiokommunikation o. d.; (med teleteknisk apparatur) slå ut l. släcka ut (apparatur o. d.); äv. med saksubj. betecknande teleteknisk utrustning o. d. Hoppfrekvensradarn har flera betydande fördelar, av vilka den främsta är att den är svår att störa ut. NTeknik 1972, nr 36, s. 16. GbgP 26⁄8 1993, s. 27.
(4 a) -FREKVENS. (i fackspr.) frekvens (se d. o. 3) som stör, störningsfrekvens. SEN 361503: 40 (1977). —
(4 a) -SYSTEM. system som stör l. möjliggör störning av elektronisk apparatur. SvD(A) 15⁄9 1965, s. 7. —
(4 a) -SÄNDARE. (i fackspr.) radiosändare som sänder ut störande signaler l. impulser; jfr störnings-sändare. Ahlgren Atomkrig 40 (1946). —
B (†): (1, 2) STÖRE-FRID. [jfr t. störenfried] fridstörare; särsk. i personifierande anv., om ngt som stör friden. Voigt Alm. 1679, s. 17.
2) till 2; utom ss. senare led i ssgr numera bl. mera tillf. AJourn. 1815, nr 212, s. 4. (I Fredmans epistel nr 81) betraktas icke döden som störaren af lifvets glädje. Ljunggren Bellm. 252 (1867). En reservarmé av elända, urspårade individer .. äro olycksbarn, den allmänna säkerhetens störare. Förbundet 1911, nr 3, s. 1. I Stockholm tar man numera i med hårdhandskarna mot störande grannar. Fastighetsborgarrådet .. krävde för ett par år sedan krafttag mot störarna. GbgP 7⁄5 1986, s. 33. jfr besittnings-, frid-, glädje-, ordnings-störare m. fl. —
STÖRBAR, adj. [jfr t. störbar] möjlig att störa; särsk.
1) (†) till 1 (, 2). NFBiberg (c. 1820) hos Nyblaeus Forskn. III. 2: 90.
STÖRELSE, r. l. f. (numera föga br.) störning; särsk.
1) till 2, 3; jfr störning 1, 2. Thorild (SVS) 4: 74 (1794). De menskliga viljorna kunna åstadkomma .. hinder och störelser (i de ekonomiska lagarna). Bergstedt Clément PolEkon. 11 (1868). Företrädesvis användes ordet dyspepsi om sådana störelser i matsmältningen, som bero på sjukdomar i magsäcken. NF 4: 62 (1880). Finnes .. bultningar i hypokondriet, betyder det en störelse eller ett utbrott af yrsel. Löwegren Hippokr. 1: 44 (1909). 2) till 4: störning (se d. o. 3). Forskaren får i denna (naturens) jemnvigt fasta punkter, hvarifrån han börjar räkna störelserna, krafternas söndring och afvikelser, öfver- eller undermål i deras utskiften. Ehrenheim Phys. 2: 5 (1822).
Ssg (föga br., skämts.): störelse-lusta. till 2. Man (får) absolut inte lida av någon störelselusta i läsrummet. AP 18⁄2 1953, s. 2. —
STÖRERSKA, f. (numera bl. tillf.) till 2: kvinnlig störare. Wacklin Minn. 1: 4 (1844). jfr frid-störerska. —
STÖRIG, adj. [t. störig] (vard.) till 2: som stör l. är störande. Kent är störig, han bråkar med oss. DN 17⁄4 1974, s. 32. Arbetet 3⁄6 1984, s. 8 (om grannar).
Spalt S 14228 band 32, 1997