Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÖRA stœ3ra2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[möjl. av t. störren, vara opålitlig o. obstinat, till t. storren, m., träbit, kloss (fht. storro, mht. storre) (se STÖRRIG); förlängning av stamvokalen (o. förkortning av rr) har sannol. skett under påverkan av STÖRA, v.2]
(numera bl. mera tillf.) om ridhäst: tredskas l. vrenskas l. göra (våldsamma) språng l. köra ner huvudet mot benen o. d. för att försöka befria sig från ryttaren; äv.: envisas med att springa med mer l. mindre styv rygg. Störar hästen med hufvudet, dukadt nästan mellan benen: så (osv.). KrigVAH 1828, s. 20. Tam häst, som springer med mer eller mindre styf rygg, och man således säger: störar. KrigVAT 1839, s. 296. Störar hästen eller gör bocksprång, bör man (osv.). Hamilton Ridn. 181 (1923). Rudenschöld MHund. 98 (1936).
Ssgr (numera bl. mera tillf.): STÖR-KAST. kast (se kast, sbst.4 IV 1) som häst gör med sin kropp då han störar. KrigVAH 1828, s. 23. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 75 (1836). —
-SPRÅNG. bocksprång (se d. o. a γ); jfr språng, sbst.1 I 1. Ehrengranat HästRör. 28 (1818).

 

Spalt S 14233 band 32, 1997

Webbansvarig