| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUFFICIENS sufis1iän4s l. suf1is-, r. l. f.; best. -en.
(numera bl. mera tillf., i fackspr., i sht med.) om förhållandet att ngt räcker till l. är nog; tillräcklighet; särsk. i fråga om organs funktionsförmåga; motsatt: INSUFFICIENS 1. jfr SUFFISANS 1. Andersson (1845). Om marginalen utöver vad som omedelbart kräves (av hållnings- och rörelseorganen) är stor, säga vi, att organsystemet .. har en god funktionell sufficiens. Haglund HållnRörOrg. 1: 58 (1924). Lindskog o. Zetterberg (1981). särsk. jur. förmögenhetstillstånd som föreligger då en persons tillgångar täcker l. överstiger hans skulder; motsatt: insufficiens (se d. o. 2); jfr SOLVENS. Återvinning avvärjs genom bevisning om gäldenärens sufficiens. NorstedtJurHb. 891 (1987).
Spalt S 14429 band 32, 1997