Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SUND- l. SUNN-.
Ordformer
(sun- 1825. sund- 1561—1855. sunn- 1639 (: Sunnemager, pl.)—1801 (: Sunnemagar, pl.))
Etymologi
[fsv. sund, sv. dial. sund-, sunn- i ssgrna sundbälg, sundmage, båda: simblåsa; jfr nor. dial. sund, fvn. sund, feng. sund; -m-avledn. av stammen i SIMMA, v.1 (jfr SUND, sbst.2). — Jfr SUNN, sbst.2]
simning(s-), sim-; anträffat bl. i ssgn SUND-MAGE.
Ssg(†): A: SUND-MAGE. (sund- 1561—1855. sunda- 1561. sunne- 1639—1801) [sv. dial. sundmage, sunnmage; jfr nor. dial. sundmage, nyisl. o. fär. sundmagi] simblåsa (se d. o. 2), sunn (se sunn, sbst.2). Sundmaghar 2 t(unn)or. HovförtärSthm 1561 A, s. 123. 1 Tunna Insaltade Sunnemagar 2 Öre (i tull). OrdnLilleTull. 1666, s. B 2 b. Jnlagd Hummer .. Sundmagar f(ör) Hans M(ajestät). HovförtärSthm 1765, s. 109. Sunn eller Sundmage är simblåsan hos de stora torskfiskarna, hvilken äfven användes till mat. Nilsson Fauna 4: 635 (1855).
B: SUNDA-MAGE, se A.
C: SUNDE-MAGE, se A.

 

Spalt S 14547 band 32, 1998

Webbansvarig