| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SUPPLERA suple4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) (ut)fylla l. fylla i (brist l. lucka o. d.), ersätta l. sätta in l. tillägga (ngt som fattas); (gm tillägg) fullständiga l. komplettera (ngt bristfälligt l. otillräckligt o. d.); äv. dels med obj. betecknande person (se a, b) l. djur (se c), dels abs., dels ss. anföringsverb; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are), ofta liktydigt med: tillägg. Legati locus i Stettin är ond at supplera i Bielckens frånwaro. Gustaf II Adolf 549 (1632). (Prokanslern H. Spegel förmanade studenterna) att de som brukade peruker gjorde sådant med beskedlighet och ”allenast att supplera defectum naturæ”. Annerstedt UUH II. 2: 449 (cit. fr. 1712). Lacuner af meningar, hvilka Öfversättaren förmodligen icke kunnat utreda; hvadan också en något yngre hand, här och der i bräddarna supplerat det felande. LHammarsköld i Phosph. 1813, s. 329. Då vi ännu en gång taga till ordet i denna sak, så sker detta .. för att förtydliga och i vissa delar supplera vår föregående artikel. Lidforss Dagsb. 207 (1905). (Förf.) meddelar .. texterna normaliserade .. och återställda i regeln utan angifvande i textpublikationen af hvad som beror på konjektur eller supplering. LFLöffler i AntT XXI. 5: 25 (1921). Du blev förstås glad, supplerade han ironiskt. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) med personobj. (jfr b).
α) (numera mindre br.) vara ersättare för (ngn), ersätta (ngn), vara i ngns ställe. Andersson (1845, 1857). Dalin (1871).
β) komplettera (ngn). Måtte du förstå mig, äfven der kanske mina uttryck ej äro de bästa! Men du känner mig .. nog för att kunna supplera mig. CJLAlmqvist (1841) i 2Saml. 12: 84.
γ) refl.: komplettera sig; särsk. om styrelse o. d. NordRevy 1895, s. 9. Styrelsen har supplerat sig med en ny medlem. SvHandordb. (1966). När de två möttes i väckelsen supplerade Pethrus sig själv med den fantasi han saknade. Ahnlund DiktNord. 27 (1981).
b) i uttr. supplera varandra o. d. (jfr a), om två personer l. föremål o. d.: passa bra tillsammans i det att den l. det ena av personerna resp. föremålen o. d. har sin styrka o. sina företräden o. d. där motparten l. det andra föremålet har sina brister l. svagheter o. d., komplettera varandra. ÅbSvUndH 32: 55 (i handl. fr. 1844). Alla dessa bref supplerade hvarandra förträffligt. Rydberg Brev 1: 45 (1866). Så är det af naturen själf tydligt utpekadt, att (man o. kvinna) .. skola supplera och utfylla hvarandra. Idun 1890, s. 475. A och B supplerar varandra utmärkt. SvHandordb. (1966).
c) (†) med avs. på häst: ersätta. Och huar thär icke funnes så månge (hästar), som behooff giördes, moste man dee som feeles medh follket supplera, helst emädan vägarne nu ähre godhe. AOxenstierna 4: 351 (1629).
2) (†) ersätta l. gottgöra (skuld o. d.). Det berättades, att i konungens handcassa befanns ett deficit af 60,000 rdlr, som skulle suppleras. HH XXV. 2: 147 (1815).
3) (†) avhjälpa (ngt). Man skulle låta besicktiga mantalet i alla städer, och ther man funno nogot öfrigit, skulle the andre städernes feell ther igenom suppleras. RP 2: 217 (1632).
Spalt S 14606 band 32, 1998