Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIGA, v.2 -er (G1R 17: 414 (1545)); sup. -et (RA I. 2: 184 (1568: försviget)); p. pf. -en (G1R 26: 378 (1556: försvigen), HH XIII. 1: 241 (1566: förswighett, n.)); -it, n. (Loenbom SvArch. 1: 218 (1618: försvigit)). vbalsbst. -ANDE (PErici Musæus 1: 215 a (1582), VRP 1652, s. 777 (: försuijgandhe)).
Ordformer
(äv. su-, sw-, -ij-, -gh-)
Etymologi
[av t. schweigen, av mht. svīgen, av fht. swīgēn, l. av mlt. swīgen, av fsax. swīgon; jfr äv. fht. sweigen (i gisweigen), mht. sweigen, bringa till tystnad; möjl. till den rot som äv. föreligger i fht. swīnan, avta, försvinna, fvn. svína, svía (utan n-utvidgning), dets., o. besläktat med SVINNA]
(†) tiga, vara tyst; särsk. i uttr. stilla svigande, stillatigande. På the Articler, som wij vdi wårtt breff mest fordrede swar och beskeedh, swiger han platt stille till. G1R 17: 414 (1545). Dieffuulen .. driffuer vthan alt mootstånd och stilla swigande siälanar hopom til heluitis. PErici Musæus 1: 215 a (1582). Efter som det .. icke .. här efter förtigas, och med stilla swigende tillåtas kan (osv.). Tegel E14 74 (1612). Swijgha och tänkia, Kan ingen man kränkia. Forsius Fosz. 231 (1621). — jfr FÖR-, TILL-SVIGA, STILLE-SVIGANDE o. FÖR-SVIGEN.

 

Spalt S 15113 band 32, 1999

Webbansvarig