Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIND l. SVINN, adj.; adv. = (Ståhle VersVasat. 134 (i handl. fr. 1618)), -E (G1R 29: 351 (1559), Forsius Fosz 55 (1621)).
Ordformer
(svind (sz-, -u-, -w-, -nn-, -dh) 1531 (: swinde, pl.)—1769. svinn (-w-) 1558 (: svinne, pl.)—1681, 1706 (: hughswinner)—c. 1715 (: hughswinner))
Etymologi
[sv. dial. svinn, återhållsam (i fråga om mat), anständig; jfr ä. d. svind, stark, rask, fvn. svinnr, snabb, klok, försiktig, nor. nn. svinn, dets., motsv. got. swinþs, stark, fsax. swīð(i), stark, häftig, mlt. swinde, väldig, häftig, stark, ffris. swīthe, mycket, fht. swind (i ortnamn), mht. swinde, swint, mäktig, feng. svīþ stark, av ovisst ursprung, bl. a. betraktat ss. avljudsform till SUND, adj. — Jfr GESVIND, SVINDIG]
(†)
1) vådlig l. våldsam; farlig; bekymmersam; orolig. G1R 10: 269 (1535). Thenne tijdz swindhe och farlige lägenheeter. RR 2 ⁄ 4 1547. Vij befructe än nu, Germundh, att man icke så nöttorfftligen är förfatedt medt alle saker, som udi thenne svinde tijdh alsomstörste macht opåligger. G1R 24: 328 (1554). (Sv.) Swind, (lat.) periculosus. Ihre (1769). särsk. övergående i bet.: lättfärdig; anträffat bl. ss. adv. Och haffver för:ne Rudt her medt (dvs. med godset) elliest fast siälsindt och svinde umgongett, så ath han haffver latedt uthgraffve någre segneter .. ther medt han haffver bekommedt någet annedt godtz. G1R 29: 351 (1559).
2) listig l. förslagen; bedräglig. G1R 7: 524 (1531). Fiendernes svinde ansleger, lister och praktiker. RA I. 1: 250 (1540). Menniskiors swinde list. ÄSvBiogr. 1—2: 60 (1617). Then arga, snöda och swinda werlden. Swedberg Schibb. g 1 a (1716); äv. att hänföra till 1.
3) snabb l. rask o. d.; anträffat bl. ss. adv. J dagh ästu båd’ Sundh och rödh, / J morgon Siuk, på båren dödh. / J kijsto lagd, och spijkad jnn, / Borttgömd j Graffuen mächta Suind. Ståhle VersVasat. 134 (i handl. fr. 1618). jfr: Svind, adj. inusitat. Tyskarnas Geschwind har i stället kommit i bruk. Schultze Ordb. 5275 (c. 1755).
4) klok l. förståndig o. d. Verelius 249 (1681). jfr HUG-SVINN.
Ssg (†): (3) SVIND-FOT. i uttr. ha svindfot, ha snabba fötter; anträffat bl. bildl., om tiden; jfr snabb-fot. Swindfot, mijn Hiertans kära / Weet wäl at Tijden har / Som Liuset bort kan bära / Man må ey hållan qvar. Bureus Nym. 4: 12 (1637).

 

Spalt S 15168 band 32, 1999

Webbansvarig