| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVINDLIG svin3dlig2, adj. -are. adv. -T.
1) (numera föga br.) plågad l. ansatt av svindel, yr; äv. i uttr. vara svindlig för ngt, vara benägen för svindel på grund av ngt. Ling As. 377 (1833). Yrsjuka .. Utmärker sig dermed att Fåret är tumligt och swindligt. Florman Hushållsdj. 261 (1834). Mitt hufvud är så svindligt för höjder, att jag icke kan se ned ur en tornglugg. JBerzelius (1846) i Dædalus 1955, s. 136. Han ser sig omkring och känner sig matt och lite svindlig. Nordström Borg. 110 (1909). Hemmer RågR 49 (1922).
2) (†) som framkallar l. förorsakar (en känsla av) svindel. Thorild (SVS) 1: 93 (c. 1784; om höjd). Jag vill ej mer / I svindlig yrsel famla. Atterbom LÖ 2: 400 (1827).
Spalt S 15176 band 32, 1999