Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SYLTA syl 3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. SYLT, sbst.4, r. l. m.
(numera föga br.) fuktig o. lös jord; sumpmark; dy; smuts. Ihre (1769). Sylta .. Äfven för Dy, djup smuts. Weste FörslSAOB (c. 1817). I skygd af skogen ligger .. (Hernöns) solsida, innefattande, dels den högländtare trakten närmast bergen .. dels sjelfva stranden .. Den kallas syltan. Dybeck Runa 1842—43, 3: 22. Tidvis vattendränkt mark, som med landhöjningen långsamt stigit upp ur Bråviksytan, kallades också ”syltor”. Fornv. 1931, s. 230. — särsk. (†) bildl., särsk.: svår l. besvärlig situation, knipa, soppa (se SOPPA, sbst.1 2 e); särsk. [jfr d. sidde, være i sylten, sitta i klistret] i uttr. stå l. fastna l. bli sittande o. d. i syltan; jfr SYLTA, sbst.3 b. Han har osz alla i fällan och sen, farwäl .. Då stå wi där i Syltan. Dalin Arg. 1: nr 44, s. 6 (1733). Weste FörslSAOB (c. 1817: sittande). Hur har han kommit i en sådan sylta? Därs. SvTyHlex. (1872: Fastna).
Spalt S 15530 band 33, 2000