Publicerad 2001   Lämna synpunkter
SÅKA, v. -ade.
Ordformer
(sok- 1604 (: sokaren, sg. best., avledn.). såk- c. 1755—1911)
Etymologi
[sv. dial. såka; sannol. etymologiskt identiskt med sv. dial. såka, om vatten: sippra, tränga in l. ner; möjl. ombildning av SÅGA, v.2 — Jfr SJOXA, SÅK, sbst.1, 2]
(†) långsamt o. trögt göra ngt, vara tyst o. senfärdig, söla; äv. refl., i (det möjl. med huvudtrycket på fram uttalade) uttr. såka sig fram, (långsamt) hjälpa sig fram. Schultze Ordb. 4009 (c. 1755). Hvi just på English kraxa som en kråka? / I Lexicon du slår — dig durch ihjäl. / Kan du på vanlig Svenska fram dig såka / Och rigtigt bli förstådd, så är det väl. Törneros Bref 1: 105 (1825, 1840). LoW (1911).
Avledn. (†): SÅKARE, m. ⁄ ⁄ ig. om (mans)person som är sen- l. saktfärdig l. långsam. Lenge ligger saak j saltet, om sokaren doger nogot. SvOrds. B 4 b (1604). —
SÅKIG. [sv. dial. såkig] långsam, trög. (Min nya bok) Grannarne komma väl ej förr än i May, de äro såkigt folk. Bremer Brev 1: 386 (1836). LoW (1911).

 

Spalt S 15921 band 33, 2001

Webbansvarig