Publicerad 2002   Lämna synpunkter
SÄMLIG, adj., -are. adv. -A (Swedberg Schibb. 387 (1716), Serenius (1741)), -EN (Juslenius 353 (1745)), -T (Spegel GW 123 (1685)).
Ordformer
(säm- c. 1650—1764. säme- 1712. — n. sg. -ligit c. 1650. adv. -ligt 1685)
Etymologi
[avledn. av SÄMA (möjl. med anslutning till likbetydande SÖMLIG. — Jfr O-SÄMLIG, adj.2]
(†) passande, lämplig; tillbörlig; jfr SÖMLIG. (Det) hafuer Mig tykts sämligit wara .. om man opfunne, och i bruk satte, i ställe för Latin och Grekeska, någre Swänske, bequäme, och af sig sielf förständlige konst-mätige Märkis-ord. Stiernhielm (c. 1650) hos Nilsson Term. 170. Som det blefwo en för swår och kostsam Påst .. så besparar jag! Doch med all Underdån ödmiuk uhrsächt! till sämligare tillfälle. VDAkt. 1705, nr 305. Det gamla slottet (är byggt) .. af gråsten, som dock är af en förträffelig jämnhet, så at det är undransvärdt, huru man .. har fådt så kantiga, jämna och sämliga stenar. BtVLand 5: 80 (1764).
Avledn.: SÄMLIGHET, r. l. f. (†) om egenskapen l. förhållandet att vara ”sämlig”. Serenius (1741).

 

Spalt S 16198 band 33, 2002

Webbansvarig