| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄMJAS säm3jas2, v. dep., sämjes säm3jes2, sämjdes säm3jdes2, sämjts säm4jts, äv. (numera mindre br.) säms säm4s, sämdes säm3des2, sämts sämts4, äv. (i formen sämjas, numera föga br.) -as, -ades, -ats, förr. äv. samdes, samts; äv. (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera föga br.) SÄMJA, sämjer, sämjde, sämjt, sämjd l. sämer, sämde, sämt, sämd l. sämjar, sämjade, sämjat, sämjad l. samde, samt, samt; förr äv. SÄMA l. SÄMMA l. SEMMA, -er, -de l. sambde.
(pr. sg. akt. sember PrivSvStäd. 3: 459 (1583: åsember), RARP 1: 7 (1626: Ååsember). semer Bureus Suml. 727 b (c. 1600; hskr.). semjer SvTr. V. 1: 143 (1603: åsemier). semmer SvOrds. A 3 b (1604), KOF II. 2: 439 (c. 1655). sämber CalmPriv. 43 (1620: åsämber), KOF II. 2: 331 (c. 1655: åsämber). sämer Bureus Runaräfst 48 (1602), Afzelius SæmE 219 (1818). sämjar Nordenflycht QT 1745, s. 33. sämjer Bureus NordlL 14 (1644), NSvSkämtl. 102: 32 (1918). sämmer LPetri 2Post. 200 b (1555), LMil. 1: 105 (1681: åsämmer). — pr. pl. akt. säma ÖB 44 (1712). sämja (-e) Carl IX Rimchr. 75 (c. 1600), Österling Idyll. 84 (1917). pr. pl. dep. sämjas (-ia-) LPetri Sir. 40: 23 (1561), Siwertz Pagoden 49 (1954). — pr. sg. l. sg./pl. dep. semes JBureus (c. 1640) i 3SAH 23: 334. semjes Siöl. 1667, Red. 3 (: åsemjes). sems Rudbeckius Dagb. 209 (1621: osems). sämjes FörarbSvLag 4: 98 (1690: Åsämjes) osv. sämjs Fahlcrantz 2: 179 (1826, 1864), CVAStrandberg 5: 258 (1862). säms VadstÄTb. 27 (1579), Östergren (1952).
imper. sg. akt. säm Leopold 2: 86 (1794, 1801). — imper. sg. dep. säms Schiller SvSpr. 96 (1855), LoW (1911).
ipf. akt. samde (-mbd-, -dh-) BtFinlH 3: 90 (1538), VDAkt. 1780, nr 505. semde (-mbd-) UpplDomb. 3: 165 (1599: åsemde), BtÅboH I. 9: 230 (1637). sämde (-æ-) 2SthmTb. 3: 124 (1555: åthsæmde), Columbus (SVS) 2: 172 (1674). sämjade Meurman (1847), Nycander Haf 136 (1898). sämjde Dalin (1854), Levander DalBondek. 1: 476 (1943: sämjde till sig). — ipf. pass. o. dep. samdes (-mbd-, -mpd-, -dh-) BtFinlH 2: 20 (1538: sampd(es)), Schiller SvSpr. 178 (1859). semdes 3SthmTb. 4: 208 (1602), Verelius 17 (1681). sämdes (-mbd-) Petreius Beskr. 2: 145 (1614: osämdes), Östergren (1952). sämjades 1Saml. 1—6: 505 (1774), Engelke Välgör. 121 (1908). sämjdes Snellman Gift. 2—3: 70 (1842: åsämjdes) osv.
sup. akt. samt (-mp-, -h) Teitt Klag. 196 (1546), BtFinlH 3: 205 (1547). sembd FörordnFrigästn. 1615, s. A 3 b (: åsembd). sämjat GbgMag. 1760, s. 32, Meurman (1847). sämjt Dalin (1854), Levander DalBondek. 1: 159 (1943: sämjt ihop sig). sämt TRudeen Vitt. 278 (1690), JPTheorell i 2SAH 8: 105 (1816). — pass. o. dep. sampns UpplDomb. 8: 76 (1586). sams Schroderus Os. III. 1: 232 (1635). samts Giese Sprachm. 1—3: 283 (1730), Schiller SvSpr. 178 (1859). sämjats Meurman (1847), ST 1 ⁄ 9 1936, s. 6. sämjts Dalin (1854) osv. sämts Sahlstedt (1757), Östergren (1952; angivet ss. sällsynt form).
p. pf. sampt (-tt, -tth) BtFinlH 2: 1 (1537), Därs. 145 (1559). sämd Geijer I. 1: 40 (1818: åsämd), Jensen Mickiewicz Tad. 232 (1898: sämda, pl.). sämjad Ehrengranat Ridsk. II. 1: 64 (1836), Lindström Österhus 345 (1952: sämjade, pl.)).
vbalsbst. -ANDE (anträffat bl. i vbalsbst. till verb med sämja l. sämjas ss. senare led i ssgr, AktsamlKungsådreinst. 125 (1681: åsämiande), JGOxenstierna 5: 11 (c. 1817: missämjande), 1NJA 1957, s. 530 (: åsämjande)).
I. (†) ss. intr.
1) komma överens; bli ense; passa.
a) opers., i förb. med pluralt indir. personobj. betecknande dem som är överens osv.; jfr OSÄMJA, ÅSÄMJA, ÅTSÄMJA. Samma änges skiffte är wenligen ock lagligen giortt .. epter som them vppo bägge sidhor samth haffuer. BtFinlH 3: 205 (1547). Kyrkioheerden och soknen hafwa macht at kalla, wälja och insättia Klockare .. semmer them icke, tå före til Biskop och Doom Capitlet. KOF II. 2: 439 (c. 1655). JB 13: 1 (Lag. 1734).
b) med pluralt l. koll. subj.: komma l. vara överens; särsk. dels med bestämning inledd av prep. om l. på, dels (äv. med singulart subj.) i uttr. sämja med ngn, träffa avtal l. överenskommelse med ngn. Ty epter att the nw icke om bythet samde, dömde jack (att det skulle gå tillbaka igen). BtFinlH 3: 90 (1538). Sembde så alla på Petter Sågar att han .. till richzdagen sig begifwa schulle. BtÅboH I. 9: 230 (1637); jfr PÅ I 28 b. Om allmogen will sämja med kyrkioheerden effter förre ordningar, så synes icke wara obilligt ey heller emot Kongl. M:ttz behag. VDP 1682, s. 444.
2) samsas (se SAMSA III 2), ”draga jämnt”. Det kommer dock altsammans till spille, / Så länge Konung Göstafs Barn de sämje. Carl IX Rimchr. 75 (c. 1600).
3) vara lämplig, lämpa sig; i förb. med indir. obj. äv.: vara förenligt med ngns önskan, behaga ngn. Bättre semmer skäre osten, än skårpan. SvOrds. A 3 b (1604). Tå han kom medh Konung Philippo så när til samman at han honom tiltaala kunde, kalladhe han honom med skämpt sin Brodher, thet icke wäll hans Majestet sämbde. Schroderus Liv. 563 (1626). Vi vilja ännu lefva, / sals-tärnor blifva, / och det oss sämer göra. Afzelius SæmE 219 (1818).
4) (i sht i formen säma) vara förenligt med; passa (se PASSA, v.1 9), anstå; äv. med indir. obj.; äv. opers. Han wille them thee, och lata them see, / Hwad them tarfliga sämde. Ståhle VersVasat. 108 (i handl. fr. 1606). Förmälandes icke sämja Kongligit wärde och Swenska manna upricktighet, at gå ifrån lofwen. Girs J3 131 (1627). Dhen respect .. som Kongl. M:ttz Farbroder och nästa blodzförvant bäst sämer och kan anståå. 1BorgP 28 (1660). Thet sämer ey snälla Kempar / Föra Skepp länger i Norden. Peringskiöld Hkr. 1: 157 (1697). Schultze Ordb. 3910 (c. 1755; med hänv. till Täma (dvs. anstå)).
II. († utom i 2 b) ss. tr.
1) med koll. subj.: bli ense l. komma överens l. enas om (ngt); förr äv. i opers. pass. övergående i dep., betecknande att två parter kommer överens. VSocLdÅb. 1948, s. 66 (1551). På thet att thet skall iche bliffue någott klander ij framtijdenn, wthenn thess Bätre sämies och förlikes, så haffuer (osv.). UpplDomb. 2: 70 (1579). Nu kan Nämbd ey sämia, hvadh 7 af nämbden godt finna och skiäligt, ware godt och gilt. Nordström Samh. 2: 852 (cit. fr. 1646).
2) försona, förlika, göra försonlig.
a) med personobj. Fördenskul dhe (dvs. ett äkta par) så strijdige wordne, at dhe intet stå till att semja, utan på både sijdor högst åstunda åthskildnat. VDAkt. 1688, nr 2018.
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om vallning i ä. tid: låta (djur från främmande gårdar) vänja sig vid varandra. (Kreaturen) samlades på vallen till en hjord .. härvid gällde det alltid att vid vallningsperiodens början sämja .. djuren från olika gårdar, låta dem på vallen vänja sig vid varandra. Levander DalBondek. 1: 172 (1943).
3) sammanjämka l. sammansmälta l. förena (ngt med ngt annat l. olika saker l. förhållanden med varandra), bringa till överensstämmelse, förlika (se d. o. 10), försona (se d. o. 5 d). Schück VittA 1: 126 (i handl. fr. 1629). (Gud) skal med barnens siäl föräldrars hiertan sämja. Kolmodin QvSp. 2: 5 (1750). Religionen .. sämjer de stridande intressena. Geijer I. 4: 130 (1822). Björkman (1889; med hänv. till försona).
4) bringa (ngt) att upphöra, göra slut på (ngt); dämpa (ngt).
a) (gm medling l. förlikning) bringa (ngt, särsk. tvist o. d.) att upphöra, göra slut på (ngt). (En av asarnas boningar) är Glittnir .. Forsäte bebor den, / flestan dag / sämjar alla saker. Afzelius SæmE 40 (1818). Konung Magni dotter Ingeborg sämjade misshälligheter och styrde allt till det bästa. Strinnholm Hist. 5: 148 (1854). Från våra fäders dar / Konungased det var / I Nordanland / Främja all fredlig id, / Sämja all upprörd tid. CVAStrandberg 1: 225 (1864).
b) med avs. på sinnesstämning o. d.: stilla (se STILLA, v.1 I 2 f), dämpa (se DÄMPA, v.2 4); med avs. på smak (se SMAK, sbst.1 4) äv.: tona ned. Jag slits af känslors våld, som jag ej sämja vet. Leopold 1: 148 (1803, 1814). Se alla samla sig och hylla gladt den fé, / Som vet att sämja blidt i skimrande gemaken / Den stolta friheten, den eleganta smaken. Bäckström Lej. 7 (1875).
III. ss. refl.
1) (†) om person: komma överens l. enas l. bli ense (om ngt), samsas (se SAMSA III 1); jfr FÖR-SÄMJA. RR 30 ⁄ 7 1599. Et skäligt pris, som de sielfwe därom kunna sig sämja och öfwerenskomma. PH 3: 2144 (1744).
2) befinna sig l. leva i ett tillstånd av sämja l. endräkt, komma (bra) överens, samsas (se SAMSA III 2); anträffat bl. dels oeg. (se a), dels bildl. (se b).
a) oeg., om djur (från olika gårdar): (under fredlig samlevnad) vänja sig vid varandra; i den särsk. förb. SÄMJA IHOP SIG.
b) (numera föga br.) bildl., om ngt sakligt: gå bra ihop, samsas; jfr IV 2 c. Fåfängia, Nedrighet sig i hans kynne säma. ÖB 44 (1712). Förstånd behöfver, den vida färdas; / Allt sämer sig hemma. Afzelius SæmE 10 (1818). Allt sämjer sig hemma. NSvSkämtl. 102: 32 (1918).
3) (numera föga br.) med pluralt subj.: försonas, förlikas, bilägga strid l. tvist sinsemellan; äv. med singulart subj., särsk. i uttr. sämja sig med ngn, försona sig med ngn, bli sams med ngn. (Lagmannen intygar att antagonisterna) sig så wenligen förlicht och sammpt haffve. Teitt Klag. 196 (1546). Jacob, som han i kväll sämjade sig med efter den onödiga trätan på landsvägen. Nycander Haf 136 (1898). — särsk. (†) bildl.; särsk dels: lugna sig, bli lugn, dels i uttr. sämja sig med ngt, med personsubj.: finna sig i ngt, förlika sig med ngt. En fru, som, utom dät hon altijd sämt sig illa / Med odygd, har sin Gudh så helig vyrdna gedt, / Att (osv.). TRudeen Vitt. 278 (1690). Det var så mycket inom honom som hade jemnat sig, sämjat sig. Knorring Torp. 2: 145 (1843).
4) (numera föga br.) med saksubj.: överensstämma l. passa l. gå ihop; låta sig förenas; ofta med bestämning inledd av prep. med; äv. opers., förr särsk. i uttr. sämja sig ngt, vara förenligt med ngt. Altså kant tu letteliga förstå och merkia, huru thz sämmer sigh och platt intet stöter, hwad Christus här om goda gerningar, och annorstädz om trona talat haffuer. LPetri 2Post. 200 b (1555). Men huru thet sigh nu wille the Dalekarlars Nampn och ähra sämia, at gå ifrån Eedh, .. måge the sielff betänckia. Girs G1 78 (c. 1630). Hur illa wil sig thet med qwinnosedher sämja, / Med karlar rida kapp, och yra hingstar tämja! Kolmodin QvSp. 1: 247 (1732). Hvad vi kalla polis fanns också i forntiden och det i flera fall uti en utsträckning, som ej sämjar sig med våra begrepp om frihet. Palmblad Fornk. 2: 82 (1844). Skygga ord, som sämja sig med nöden. Österling Idyll. 84 (1917).
5) (i formen säma) (†) opers.: vara lämpligt, lämpa sig. Medhan nu at runorne så åthskilljghe äro sämer sigh bäst at man aldraförst, them .. utredher. Bureus Runaräfst 48 (1602).
6) (i formen säma) (†) opers.: passa (se PASSA, v.1 9), anstå. (Sv.) Thet sämer sigh, (lat.) decet, convenit. Stiernhielm WgL 110 (1663). Verelius 239 (1681).
IV. ss. dep.
1) (numera bl. med ålderdomlig prägel) komma l. vara l. bli överens (förr äv. i uttr. sämjas om l. å l. åt; se b); dels med pluralt l. koll. subj., dels i uttr. sämjas med ngn l. ngt; särsk. med bestämning inledd av prep. om, förr äv. till l. att-sats l. inf.: träffa avtal, avtala, enas om osv., samsas (se SAMSA III 1); förr äv. opers., i förb. med indir. personobj.; jfr MISS-SÄMJAS, OSÄMJAS (se OSÄMJA 3). Förnempde Matz Person kunne icke sämies vm köpet med för:ne Hustrv Brithe. 2SthmTb. 4: 438 (1573). Kan nempden eij sämias om någon saak som för rätta framkommer, utan blifwer om någon saak oeens. Lagförsl. 447 (c. 1606). Om .. (ridderskapet och adeln) inthet kunde sämias till att gifwa hussbönderne (deras del av skatteintäkterna) .. så skulle (osv.). RARP 6: 73 (1657). Sämdes thet således them emellan, at alle (osv.). Peringskiöld Hkr. 1: 292 (1697). Om Konungen och Rådet intet kunde sämjas eller komma öfwerens, skulle Konungen sjelf öfwerwäga saken. Lagerbring 1Hist. 4: 113 (1783). Tolf dagar man sämdes att ge till hvila åt vapnen. Adlerbeth Æn. 288 (1804). (Friarna) sämjades nu så, att hvar efter annan skulle eftersträfva hennes ynnest. SvFolks. 240 (1844). Sämjas ej medparter om uteslutning, företage rätten lottning. SFS 1937, s. 256. Sämjas med ngn, om ngt. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) (†) med singulart subj., elliptiskt, med part framgående av sammanhanget: träffa uppgörelse l. avtal l. överenskommelse. Dömdes Michel Larensson i Rissaböle iij [markland] sak för owerka han slepte swijn jn (på) annar mandz oker ock leth vp etha j skyla rog för sin granne; sampdes — j [markland], soluit. BtFinlH 2: 20 (1538). Dömdes Sigfridh i Karreböle saach till 40 march för enfoltt hoor han bedriffwitt haffuer med Knuttz dotter i Iumala by; samdis — 26 [markland] 5 öre 6 d:r. Därs. 171 (1564).
b) (†) i uttr. sämjas om l. å l. åt, komma l. vara överens, sämjas; äv. med indir. obj. i uttr. dem sämdes å, de kom överens. Gåfuir stå icke lenger, än som wännir säms om. VadstÄTb. 27 (1579). Så myckedt Arrendatorerne wijdkommer, dem ställe wij heem, att medh Allmogens .. samtyckie medh somblighe Ränthers intächt hasta, och somblige att fördröija, effter som dem och Allmogen kan sämias åth. LReg. 177 (1624). Dem sämbdes å. Stiernhielm Fateb. E 2 a (1643). Finnes Torp på oskiffto Byägor bygde och Jordäganderne siälfwe godhwilligt sämbias om, då stånde som det står. RARP 4: 109 (1647). Med hwilcket allt, som de, så Änckian som Arfwingarne, således Samdes å, de å bägge Sidor Aldeless nögde woro. BoupptSthm 1671, s. 541. PH 2: 1129 (1734: åt). — jfr ÅSÄMJAS, ÅTSÄMJAS.
2) (numera mindre br.) befinna sig l. leva i ett tillstånd av sämja l. endräkt l. enighet, komma (bra) överens, vara (l. bli) sams, samsas (se SAMSA III 2); dels med pluralt l. koll. subj., dels i uttr. sämjas med ngn (l. ngt); förr äv. med pleonastiskt refl. pron. (se c). En wen kan wel wara sinom wen til måtto, Men man och quinna som wel sämias, mykit meer. LPetri Sir. 40: 23 (1561). Sij huru godt och liufligt är / At bröder kunna sämias. Ps. 1695, 101: 1. Man måtte fägna sig däraf, at folket sämjes, handel och wandel florerar och gode konster idkas. 2BorgP 4: 250 (1731). Djupt bedröfvad gick Kuno hem, ty han såg nu tydligt, att hans bröder aldrig kunna sämjas med honom. Gyllander RomantSag. 169 (1903). Det är .. väl omvittnat, att hallarydsbor och göingar långa tider haft svårt att sämjas och gärna drabbat samman på marknader och färdevägar. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 4 (1955). SAOL (1998; med uppgift om att ordet är ålderdomligt). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; äv. motsv. c. Gammal och tunger / Säms ey medh vnger. Arvidi 152 (1651). List och vprichtigheet, sämias fulle vnder en Peltz, när båda tijdigt brukas. Grubb 608 (1665). The foglar sämjas bäst, som bära lika fiäder. Lohman Vitt. 387 (1717). Narrar bitas, men klokt folk sämjas. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera föga br.) oeg.; särsk. dels med subj. betecknande djur (förr särsk. i uttr. sämjas mellan sig, samsas sinsemellan), dels i uttr. sämjas med ngt, finna sig väl till rätta med ngt. Eij för en Littowsk Biörn med andre Biörnar krig? / I Luften sämies ju Slaghökar mellan sig? ÖB 22 (1712). För min dehl, så sämjes jag wäl med Lifwet, ehuru beswärligit det är. Mörk Ad. 1: 382 (1743). Wanligen är en sådan (fågel)klippa .. full av liggande foglar, tillhörande olika arter; men de sämjas så wäl som om de utgjorde blott en enda familj. Holmström Ström NatLb. 2: 130 (1852). Där ulven säms med lammet. Ossiannilsson Ensam 16 (1935).
c) bildl., med saksubj.: gå bra ihop, samsas; låta sig väl förenas; stämma överens; ofta med bestämning inledd av prep. med; förr äv. dels opers., med indir. obj., dels med pleonastiskt refl. pron. 2Saml. 9: 158 (i handl. fr. 1569). Dock sämjas the (dvs. luften o. månen) rätt wäl och ej om Wäldet träta. Spegel GW 65 (1685). Den falska Styrselkonst i hemlig flygt sig skyndar .. Och dem, ej sämdes förr, til farlig vänskap bant. Nordenflycht (SVS) 3: 34 (1759). Girighet kan icke sämjas med böjelse til wällust. Nohrborg 772 (c. 1765). Uplöste uti Skedwatten kunna bägge desse Metaller (dvs. järn o. kvicksilver) wäl sämjas. Rinman JärnH 575 (1782). Versfötter med olika rythm (kan) icke sämjas i versen. Lidforss TyGr. 252 (1868). Ormdrottningen intog en ställning, som särdeles väl sämjdes med hennes rang. Ossiannilsson VärldSjönk 173 (1947). Schiller säger på något ställe att tankarna mjukt sämjas med varandra medan de yttre tingen hårt törnar samman. Siwertz Pagoden 49 (1954). — (†) i uttr. hit sämas, härmed stämma överens. Hijt semes och dedh som står efterst uti Uppen barelse boken. Bureus (c. 1640; rättat efter hskr.) i 3SAH 23: 334.
3) (†) med pleonastiskt refl. pron., i uttr. sämjas sig uti ngt, finna sig i ngt. Allthenstund icke så många sigh uti en witterligh orättwijsa, skole kunna sämjas. Gustaf II Adolf 7 (c. 1620).
4) (†) om ngt sakligt: passa (se PASSA v.1 V 7). ConsAcAboP 9: 401 (1708). Ærarii nyckel, som H:r Rector Magnificus hos sig hafwer, sämdes till det inre låset, men till det därföre hängiande framlåset fans ingen nyckel. Därs. 10: 115 (1710).
5) (†) med saksubj. o. indir. obj.: passa, lämpa sig för; med indir. personobj. äv.: falla i smaken. Den först vacerande lägenheten som honom sämjass kunne. VDAkt. 1664, nr 174. Långt bättre sämdes / dessa händer / svärds-fästet, / än qvarn-kaflen. Afzelius SæmE 152 (1818).
V. (†) i p. pr., i adjektivisk anv., motsv. I 1, II 1, III 1, IV 1, i uttr. med sämjande hand l. händer, för att beteckna att en juridisk uppgörelse o. d. bekräfta(t)s med handslag. Kom för rettenn Tomos y Engeby och hans syster szonn .. och giorde sig emillenn ett lagligith iordebyte .. huilkith bythe är skedt her för retthe medh semiende handh, ther the och her för rettenn rechte huar androm handena. UpplDomb. 8: 55 (1586). Därs. 3: 163 (1599: händer). Därs. 4: 29 (1638).
VI. i p. pf.
1) (†) motsv. I 1 b, II 1, III 1, IV 1, elliptiskt, med part framgående av sammanhanget, i uttr. bli samt l. enbart sampt, med personsubj.: träffa avtal l. överenskommelse. Dömdes Oloff Hermansson .. vj [markland] sak fför hans boskap gek jn i slotsens hegnan, ock sedhan sattes hans boskap jn i huss ock han oloffuandes wt tog syn boskap igeen; bleff han sampt — iij [markland], ssoluit. BtFinlH 2: 1 (1537). Feltis Per Olsson i Bergöö sach til 6 [markland] for blodsor han slog Iöns Brask i Treneuik; sampt — 1 [markland]. Därs. 145 (1559).
2) (†) motsv. II 3, III 3, i adjektivisk anv.: som låter sig förenas l. sammanjämkas, förenad, samlad. Ridkonsten .. består uti ett intimt konstförbund mellan häst och karl, genom en .. sämjad vexelverkan, hvars lifskraft är ryttarns vilja. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 64 (1836).
3) (numera föga br.) motsv. II 2, III 2, IV 2, i predikativ anv., med pluralt huvudord: försonad, sams (se d. o. 3). Kanhända jag mäktar att ställa så till, att ni åter sämda bli. Jensen Mickiewicz Tad. 232 (1898). Det tror jag säkert, att vi sämjade och förlikta skall finna nödig bot mot den knapphet som hotar oss. Lindström Österhus 345 (1952).
I. (†) ss. intr., till I 3, i uttr. säma ihop till att (med efterföljande inf.), passa till att (osv.), passa ihop att (osv.), lämpa sig att (osv.). Kärleken sämer ihop til at älskas och älska med alfwar. Columbus (SVS) 2: 62 (1667).
II. (†, utom i slutet) ss. tr., till II 2, 3: med pluralt obj.: försona l. förlika; med sakligt obj. äv.: sammanjämka, förena. Ty wil blif wa möd- och wåndsamt / Sämia thesse Sinnen hoop. Stiernhielm Fred. 83 (1649, 1668). Sämja ihop .. twänne oeniga personer. Lind (1749). Möller (1790, 1807). särsk. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om vallning i ä. tid: låta (djur från främmande gårdar under fredlig samvaro) vänja sig vid varandra. (Kreaturen) samlades på vallen till en hjord .. härvid gällde det alltid att vid vallningsperiodens början sämja (ihop) djuren från olika gårdar, låta dem på vallen vänja sig vid varandra. Levander DalBondek. 1: 172 (1943). jfr LandsmFrågel. 12: 15 (1928).
III. ss. refl.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till III 2 a, i uttr. sämja ihop sig, i fråga om vallning i ä. tid, om djur (från olika gårdar): (under fredlig samvaro) vänja sig vid varandra. När kreaturen sämjt ihop sig, fördelades vallningsbördan på de olika hushållen. Levander DalBondek. 1: 159 (1943).
IV. (numera mindre br.) ss. dep., till IV 2, = sämjas (se d. o. IV 2); äv. oeg., med saksubj. (motsv. sämjas IV 2 c). (Sv.) Sæmjas wäl tillhopa, (lat.) vitam concordem agere. Ihre (1769). Så stridiga saker kunna ej sämjas ihop. Heinrich (1814). Jag kan .. ej underlåta att .. framhålla ett faktum, som dels .. visar motsatsen mellan folkdialektens och högspråkets behandling af genus, dels .. ådagalägger huru väl dessa skilda former af svenskt språk kunna sämjas tillhopa i samma författares penna. EHTegnér i 3SAH 6: 419 (1891). —
SÄMJA PÅ, till I 1, se PÅ III 11. —
SÄMJAS l. SÄMA SIG TILLSAMMAN. (†)
1) till III 3: försonas, bli vänner. (Gm tillkomsten av ett underhus i parlamentet) uppstod i England det märkvärdiga fenomen af en adel och ett folk, hvilka utan afund, utan strid och skakningar, som i andra länder, sämt sig tillsamman och lärt sig enigt arbeta för ett ändamål. JPTheorell i 2SAH 8: 105 (1816).
SÄMJA TILL SIG1040 . (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till III 4 slutet, bildl., om ä. spannmålskvarn: vänja sig. På sina håll matade man kvarnen först med en säck malder, medan hon sämjde till sig, och först senare fyllde man på den blandade eller oblandade säden av bättre kvalitet. Levander DalBondek. 1: 476 (1943). —
Spalt S 16191 band 33, 2002