| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÄRLING sær3ling2, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -ar.
från vanliga l. normala människor avvikande person (som går för sig själv), sär (se d. o. II 3 slutet) person, original (se ORIGINAL, sbst. 9); äv. bildl., om sak, särsk. om djur l. växt. Särlingens och dårens tycken. Tavaststjerna Laur. 24 (1897). Det var .. Sokrates, känd af hela Athens befolkning som en särling den där filosoferade på gator och torg, på krogar och jungfruhus. Strindberg HMin. 1: 56 (1905). En man för sig, rent av en särling. NDA 5 ⁄ 1 1938, s. 4. Särlingen bland tiotalisterna är Hjalmar Bergman, den frodigaste och originellaste begåvningen och den störste romanförfattaren bland dem alla, därtill betydande som dramatiker. SvFolket 12: 178 (1940). (Drycken) är gjord av frukten från backarnas särling, den kärve och envetne som inte kan utrotas, inte kuvas eller tuktas. Enbusken i hembygdens hagar har stått mig nära, som en släkting, den ende jag har velat likna. Moberg DinStund 258 (1963). I mångas ögon var han en särling. Han satt hellre och läste engelska böcker på originalspråket än pratade bort ett par timmar. Karnstedt Gnistsk. 46 (1990).
Spalt S 16304 band 33, 2002