| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÖMNIG söm3nig2, adj. -are. adv. -T.
1) om person (l. djur): som är dåsig o. känner önskan l. behov att falla i sömn. — Gäspa inte! — Men jag är så sömnig. Jag blir alltid sömnig vid tiotiden. Thå brwdgummen drögde, bliffuo the alla sompnogha, och soffuo. Mat. 25: 5 (NT 1526). Wij blifwom alla tunga på måltiden och somnoge. Linné Diet. 1: 99 (c. 1750). Pastorn är sömnig och skall gå och lägga sig. Strindberg Hems. 106 (1887). Jag känner mig vaken och skall läsa tills jag blir sömnig. Martinson BakSvenskv. 161 (1944). — jfr KVÄLLS-, MORGON-SÖMNIG m. fl. — särsk.
a) i överförd anv., med huvudord betecknande ngt som ger uttryck för l. på annat sätt präglas av att ngn är sömnig. Sömniga ögon. Sömnig blick. Lät icke tijn öghon soffua eller tijn öghnahwarff sömpnigh wara. Ordspr. 6: 4 (Bib. 1541). Mina män vaknade och talade sins emellan några sömniga ord. Kongo 1: 233 (1887). Nutidens Anagni är en sömnig landsortsvrå, som .. sett sina bästa dagar för fem eller sex hundra år sedan. Bildt Ital. 100 (1896). (I bäcken) speglade sig .. lammen, medan hunden Trogen höll en sömnig och fredlig vakt vid den vackert målade kojan. SSiwertz i 3SAH LX. 1: 26 (1949). Fredagen blev en sömnig dag på Stockholmsbörsen. GbgP 11 ⁄ 8 1990, s. 18. — särsk. om ngt som ngn (l. ngt) gör l. frambringar l. som försiggår på ett sömnigt l. utdraget sätt; äv. utan bestämd gräns dels mot b, dels mot c. I den Eviges Tempel .. vågar man .. anhålla om Hans Nåd med de plattaste, de sömnigaste qväden. Lidner (SVS) 2: 387 (1784); möjl. till b. I rummet hördes surret af hvar fluga / och urets sömnigt jemna pendelslag. Scholander 2: 163 (1866).
b) oeg., med huvudord betecknande ngt som gör att man blir sömnig; särsk. om väder. (Sv.) Sömnigt väder, (fr.) temps vain .. assoupissant. Weste (1807). Att möta .. (D. H. Lawrence), främst kanske i hans brev, är att få en injektion av ny vitalitet, som för en stund skingrar allt sömnigt gråväder omkring en. Selander Pegas. 68 (1934, 1950).
c) mer l. mindre bildl., med huvudord betecknande ngt som liknas vid en sömnig varelse; särsk. om svagt brinnande lykta l. ljus o. d. Det sömniga skenet från några gamla nerrökta lyktor. Sturzen-Becker Blyerts 260 (1842). Elden i Vesuvius tycktes brinna sömnigt. Bremer GVerld. 2: 297 (1860). Solen är tjurigt sömnig och hänger snett, dess surmulna strålar gitta knappast bryta igenom morgonens dimmor och dis. Koch Arb. 7 (1912). Rummet var kalt, en skrivpulpet, ett skåp, några stolar, och ljuset sömnigt. Alfvén Dotter 257 (1977).
2) i utvidgad anv. av 1: som har alltför lätt att falla i sömn, sömnaktig; trög, slö; äv. mer l. mindre bildl.; i vissa språkprov svårt att skilja från 1. Skytte Und. C 1 b (1604). En mindre sömnig riksdag, än den nu pågående. Crusenstolpe Ställn. 10: 21 (1844). Ur den sömniga och tafatta politik som 1905 utmärkte våra hövdingar kunde intet annat än skam och vanära komma över vårt land. Hedin 3Tal 8 (1913). (Simmaren A. Holmertz) bedrifter i bassängerna .. blir händelser för stunden .. Det är orättvist men också en följd av en sömnig marknadsföring. GbgP 15 ⁄ 2 1989, s. 31.
Spalt S 16565 band 33, 2002