| Publicerad 2003 | Lämna synpunkter |
TARFT, m.; best. -en; pl. -er.
(†)
1) behov (se d. o. 2); nödvändighet; jfr NÖDTORFT 1. Alldenstund E: K: Mt: aff sitt .. högbegåfwede Konungzlige förstånd, Fädernesslandzens Nödtorft, tarft och perikel, nådigst för vtt seer och (osv.). RARP 1: 74 (1627). Att canzleren ickie hinner .. sijn meening så uthförligen, som tarfften elliest kräfvier, exprimera. AOxenstierna 8: 215 (1633). (Hertig Georg skall) öpna wåre armeer, ther tarfften så motte fordra, sijne Fästninger och anwijsa oss sitt folck. HSH 38: 299 (1636).
2) i pl. konkret, om det ngn behöver; särsk. dels om penningmedel, dels om förnödenheter. Att vij medh sådane högnödige tarffter må bliffva endsatte. OxBr. 8: 355 (1641). Med medels wndsätiande, så till sina Studiers fortsätiande, såsom och till andra sina tarfter. VDAkt. 1663, nr 292.
Spalt T 491 band 34, 2003