| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILLVARELSE til3~va2relse, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
förhållandet att vara till, existens, tillvaro (se d. o. 1); äv. (i sht i vitter l. högre stil): liv (se d. o. I 3) l. tillvaro (se d. o. 2); stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: tillblivelse; äv. konkretare; numera bl. mera tillf. utom ss. förled i ssgn TILLVARELSE-FORM. Nordenskjöld Oneir. 2: 78 (1783). Våren, som rör alla varelser, ger .. ett skådespel, som äfven måste genomtränga det dunklaste, mest nedtyngda bröst med en stråle af tillvarelsens ljufva lycka. Geijer Häfd. 45 (1825). Stenkol .. som synes vara lemningen af större massor vextämnen, tillhör en vida äldre period af jordklotets tillvarelse än (brunkol m. fl.). Berzelius Kemi 5: 1167 (1828). Bewisen för Guds tillwarelse .. hämta denna periodens Fäder dels af det menniskorna medfödda begreppet om Gud, dels af alla folks sammanstämmande tro. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 1: 141 (1834). Hans trogne grålle och den tillfällighet, som förband sig med dennes död — egentliga utgångspunkten för hans nya tillvarelse. Carlén Skjutsg. 272 (1841). Vid den tidpunkt .. då Sveriges tillvarelse beslöts .. förutbestämdes .. tvenne möjligheter af en .. lycklig och ärofull framtid. Atterbom Minnest. 1: 312 (1844). Skådespelet .. rörde sig vanligen om någon av Buddhas tillvarelser här på jorden. Gernandt-Claine Vag. 105 (1929). SAOL (1986). — jfr SJÄLV-TILLVARELSE.
1) (numera bl. tillf.) livsform (se d. o. 1). Många bakterier uppträda i två olika tillvarelseformer, en vegetativ form, som delar och förökar sig, och en viloform. Pettersson Bakt. 14 (1926).
2) form (se d. o. 3) för (ngns l. ngts) tillvaro l. livsföring o. d.; särsk.: existensform; jfr livs-form 2 slutet, tillvaro-form. Lysander Faust 7 (1875). I en intellektuel natur, danad för framåtskridande och för högre tillvarelseformer, måste det finnas skapande krafter, förmögenheter för ursprungligt och växande tänkande. Edgren AmerSkönlit. 206 (1878). Att krig i någon mån utgjorde staternas normala tillvarelseform. Heckscher EoH 103 (1922). De dödas själar söka genom okända rymder innan de funnit en ny fristad, en ny tillvarelseform i själavandringens sorgbundna kedja. Hedin ErövrTibet 86 (1934). Den kvinna i boken (Mysterier) som står närmast en förpatriarkal tillvarelseform. DN 8 ⁄ 9 1992, s. B3. —
-KAMP. (numera bl. tillf.) kamp (se kamp, sbst.2 2 b) för tillvaron (se tillvaro 1); i sht i sg. best. Hvad äro våra ettrigaste anarkister mot dessa odjur (dvs. svavelbakterierna), som med hvarje andedrag begå ett svafvelsyreattentat mot sina kamrater i tillvarelsekampen! Lidforss Fragm. 20 (1895, 1904). Auerbach (1915). —
-SÄTT. (numera föga br.) sätt att vara till l. existera på; levnadssätt. Boström 3: 571 (c. 1832). Om någonsin menniskor lefvat isolerade från hvarandra och utan något samhälligt band, så har det icke bibehållit sig något spår af ett så beskaffadt tillvarelsesätt. Bergstedt Clément PolEkon. 16 (1868). När likheten mällan en människa och en viss djurtyp är uttryckt i hufvudets, ansiktets och gestaltens ursprungliga form och tillvarelsesätt, har man anledning att antaga en nedärfd likhet. Fröding Grillf. 2: 32 (1898). Östergren (1958). —
-TID. (numera föga br.) tid varunder ngt existerar; livstid (se d. o. 2). Då hela den historiska tiden endast kan betraktas som en ytterst liten del af jordens tillvarelsetid, så (osv.). JernkA 1865, s. 67. PedT 1906, s. 370.
B (†): TILLVARELSES-FORM, se A.
Spalt T 1438 band 34, 2004