Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TJECKISK ɟäk4isk, adj.
Ordformer
(tjech- 1910–1919. tjeck- (cz-, tsch-, tsj-) 1900 osv. tjek- (cz-) 1879–1880 (: czekiskan))
Etymologi
[jfr d. tjekkisk, nor. tsjekkisk, t. tschechisch, eng. czechish; till TJECK]
som härrör från l. har avseende på l. utmärker tjeck(er) l. Tjeckien; förr äv.: som härrör från osv. tjeckoslovak(er) l. Tjeckoslovakien. Retzius EthnolSkr. 14 (1842). I Bömen och Mären hafva tjekisk litteratur ock tjekiskt folklif återuppblomstrat ock bära riklig frukt. Landsm. 1: 495 (1879). Är statsrådet beredd att i årsprotokollsförhandlingarna med Tjeckoslovakien ta upp de problem det tjeckiska agerandet vållar på den svenska marknaden? RiksdP 1984–85, nr 4, s. 76.
Avledn.: TJECKISKA, om person f., om sak r. l. f.
1) tjeckisk kvinna. SAOL (1900).
2) tjeckernas språk; jfr BÖMISKA 2. Till den vestra förgreningen höra polskan, bömiskan (eller czekiskan), af hvilket senare märiskan och slovakiskan äro närbeslägtade dialekter. Stjernström Whitney 179 (1880).

 

Spalt T 1657 band 34, 2005

Webbansvarig