Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TONIKA tω4nika, r. l. f.; best. -an. (Sånglära 21 (1814) osv.) ((†) -en Gnosspelius Choralfr. 12 (1880), SD 1897, nr 50, s. 2); pl. -or.
Ordformer
(tonik 1864–1897. tonika (-c-) 1814 osv.)
Etymologi
[jfr t. tonika; av it. tonica, ton, substantiverad fem.-form av tonico, som avser ton, sannol. avledn. av tono, ton (av lat. tonus (se TON, sbst.2)) l. möjl. till gr. τονικός, som avser ton (se TONIC)]
mus. en diatonisk skalas första ton; äv. dels om tonarts grundton (se d. o. 1), dels (o. numera i sht) om på sådan ton uppbyggd treklang; förr äv. om tonikas tonart. Sånglära 21 (1814). Ingen utvikning till dominanttonarten förekommer i hela choralen, som .. (hos Hæffner) håller sig inom toniken. Gnosspelius Choralfr. 14 (1880). I såväl dur- som mollskalan benämnes den första (och åttonde) tonen tonika. Bergenson Mus. 23 (1903). Huvudklangen kallas tonikan och är den på grundtonen uppbyggda treklangen. Moberg TonkHVäst. 2: 51 (1935).
Ssgr (mus.): A: TONIKA-ACKORD. (tonika- 1878 osv. tonike- 1839) ackord på tonarts tonika; jfr -treklang. 3Saml. 5: 162 (1839). Molltonartens tonikaackord i sin helhet innefattar och uttrycker det negatift harmoniska (den sköna sorgen). Fröberg Harm. 65 (1878). —
-TERS. ters (se ters, sbst.1 2) till tonarts tonika. Fröberg Harm. 67 (1878). —
-TREKLANG~02 l. ~20. treklang på tonarts tonika; jfr -ackord. Fröberg Harm. 29 (1878).
B (†): TONIKE-ACKORD, se A.

 

Spalt T 1982 band 35, 2006

Webbansvarig