Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TOSIG tω3sig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(toset 1899–1929. tosig (-i) 1847 osv. tosot 1863–1974)
Etymologi
[avledn. av TOSAS l. TOSA, sbst.]
(vard.) som är l. beter sig som en tosa; tokig; särsk. i uttr. göra o. d. ngt som tosig, göra ngt mycket intensivt l. energiskt; äv. i överförd anv. om ngt sakligt; jfr TOSSIG. Sigrid fanns mördad. Detta tog Lasse sig så nära, att han blef vriden i hufvudet eller, som man säger, tosig. Sparre Stand. 9 (1847). Som det var en glad själ, laddad med historier och tosiga visor, blef han bjuden både hit och dit. GHT 1897, nr 24 B, s. 3. Sanningen att säga: kvinnan hade gått och blivit smått tosig. Höijer Stjärnkl. 19 (1943). Hon betraktade .. hans en aning tosiga leende och kände sin tillförsikt sjunka. Bergvall Sayers LordPGrip. 60 (1949). Hararna gnodde som tosiga, särskilt mot gryningen. Rosendahl Lojäg. 21 (1956). Han var ju så tosig, den där kar’n, att man inte nändes göra honom mot. Gustaf-Janson Oskuld. 226 (1968).
Avledn.: TOSIGHET, r. l. f. (vard.) egenskapen l. förhållandet att vara tosig; äv. konkret(are). Tholander Ordl. (1872). Hennes tosighet var .. ofarlig, ofarlig äfven för henne själv, tycktes det. Samzelius SkogFjäll. 90 (1905). Där lekte man blindbock och kurragömma .. och höll på med alla slags barnsliga tosigheter. Posse Fång. 23 (1931). Det är underbart, vad folk kan hitta på mycket tosigheter bara för att göra det .. besvärligt för sig här på jorden! Hedberg Räkn. 60 (1932).

 

Spalt T 2159 band 35, 2006

Webbansvarig