Publicerad 2007 | Lämna synpunkter |
TRANTIRARA tran1tira3ra2, förr äv. TRANTERARA, r. l. f., om person f.//ig.; best. -an; pl. -or.
(numera föga br.)
1) tantirara (se d. o. 1). Kexél Puff 30 (1789). (Jag) sjunger mitt trantrara, / Trots den lumpna skara, / Som vill öfverrösta med sitt kling. CFDahlgren 2: 165 (1843).
2) tantirara (se d. o. 2); äv. (tillf.) nedsättande, om person. Lagerström Holberg Jean 21 (1744). Den der långa ”trantraran” till dotter, som såg ut som det svåra året. Wetterbergh Selln. 57 (1853). En lång tranterara om vad han heter och var han bor och vem han har ärvt sina pengar av. Hammarling Wodehouse Åska 152 (1936). Östergren (1959).
Spalt T 2349 band 35, 2007