Publicerad 2008   Lämna synpunkter
TRUMPA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (BtÅboH I. 1: 13 (1553), TullbSthm 14 ⁄ 6 1558) l. -er (TullbSthm 9 ⁄ 5 1571).
Ordformer
(trompa (-å-) 1619 (: trompslagare)–1926. trumpa 1538–1923)
Etymologi
[fsv. trumpa, musikinstrument; av mlt. trumpe, trumpet o. d., åtm. i bet. ’trumpet’ lån från ffr. trompe, dets., av flfrank. trumba (möjl. äv. trumpa); etymologiskt identiskt med TRUMMA, sbst. — Jfr TROMP, sbst.1, 2, TROMPÖS, TRUMF, sbst.1, TRUMPET]
(†)
1) trumma? PolitVis. 215 (c. 1620).
2) om typ av stränginstrument. VarRerV 47 (1538). Ett bland den svenska befolkningen (i Estl.) vanligt instrument kallat trumpa med 11 strängar .. som knäppas med fingrarna eller fjäderplektron. Rig 1923, s. 44. RedNordM 1926, s. 42.
Ssg (till 1; †): TRUMP-, äv. TRUMPO-SLAGARE. (trump- 1619–1679. trumpo- 1538) [fsv. trumpo slaghare] trumslagare. VarRerV 47 (1538). Bewilliades, att stadzens trumpslagare förskones för otijdig sängelag medh sittiande en gång i stocken. BtÅboH I. 5: 33 (1679).
Avledn. (†): TRUMPARE, m. [fsv. trumpare] till 1: person som spelar trumma l. ”trumpa”. Lekare, Pipare, Bombare och Trumpare gjorde .. deras bästa vid Tornerspelet. 2VittAH 6: 161 (1791, 1800). Fryxell Ber. 2: 70 (1826).

 

Spalt T 2706 band 35, 2008

Webbansvarig