Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TUN tɯ4n, n. (Hildebrand Isl. 39 (1867) osv.), äv. (i bet. 1) r. l. m. (Granlund Ordspr. (c. 1880) osv.); best. -et resp. -en; pl. = resp. -ar.
Ordformer
(förr äv. th-)
Etymologi
[fsv. tun, f. (o. n.?), inhägnat jordstycke, gårdsplats; jfr sv. dial. tun, ton, m.; motsv. ä. d., dan. o. nor. tun, fvn. tún, n., inhägnat jordstycke, gårdsplats, fsax. tūn, m., stängsel, mlt., lt. tūn, m., mnl. tuun (nl. tuin), m., ffris. tūn, m., stängsel, fht. zūn, m., mht. zūn, zoun (t. zaun), m., feng. tūn, m., inhägnad, gårdsplan (varav eng. town); möjl. besläktat med kymr. dīn, n., borg, fir. dūn, n., dets.; den ursprungliga bet. är sannol.: stängsel, hägnad; ordet är i bet. 1 möjl. (åtm. delvis) lån från mlt.; i bet. 2 har ordet under 1800-talets första hälft upptagits i riksspråket i vitter stil från fornnordiska sagor]
1) (numera bl. på Gotl., bygdemålsfärgat) gärdsgård, stängsel, staket. Forsius Spec. A 7 a (1620). Alla klifva öfver gärdesgården der den är lägst. Der tunen är lägst vilja alla öfver. Granlund Ordspr. (c. 1880). Med avseende på huru en tun göres kan man indela de gotländska tunarna i tre större grupper: 1) tunar, där varken band eller spik brukats, 2) de bandade tunarna, 3) de spikade tunarna. Ymer 1933, s. 346. — jfr RÄCK-, SPIL-, SPILTER-, STÅND-TUN.
2) (gm gärdsgård l. stängsel o. d.) avgränsat (gräsbevuxet) område i anslutning till bostadshus l. ekonomibyggnader; gårdsplan; äv. allmännare, om till gård (se GÅRD, sbst.1 6) hörande o. denna närbeläget markparti (ss. ängsmark l. betesmark). 2VittAH 14: 155 (1828, 1838). Grette tog betslet af sin häst och släppte den lös på tunet. Här var gräset ännu inte slaget, och hästen drog sig dit, där det stod frodigast. Bååth Grette 78 (1901). På tunet framför gården hölls auktionen. Österling Idyll. 96 (1917). ”Vad den är vacker, liden”, sade han. ”Aldrig förr har den tyckts mig så vacker som nu, åkrarna gula och tunen slagna. Hem igen vill jag rida och fara ingenstans.” Alving IslSag. 4: 161 (1943). Kungsgårdens dörr stod öppen mot tunet. Fridegård Offerrök 99 (1949). Vägen slingrade sig neråt mot sjön, passerade förbi den lilla sågen, handelsboden och korsade bondgårdarnas tun. Tunström Julorat. 27 (1983).
Avledn. (till 1): TUNA, v. -ing. (†) uppföra gärdsgård l. staket, gärdsla; äv. med innehållsobj. Dahlstierna (SVS) 131 (1698). Af hwart helt Hemman skola åhörarne til Prästerskapet årligen gärda och Tuna tre warper. PH 3: 2443 (1747). KyrkohÅ 1910, s. 111 (om förh. på Gotl. på 1600-talet). — jfr OM–TUNA.

 

Spalt T 3125 band 35, 2009

Webbansvarig