Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TURANIER tɯ1ra4nier, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. turanier; till TURAN, stäppområde norr om Iran i västra Centralasien, av pers. tūrān, Turs land (urspr. motsatt Iran l. Persien), till Tur (som enl. Avesta-skrifterna var äldsta sonen till kung Faridun) (med avseende på bildn. se IRANIER); jfr äv. eng. turanian, fr. touranien. — Jfr TURANISK, TURANSK]
(numera mindre br.) om individ tillhörande ngn folkstam i den ural-altaiska språkgruppen kring Turan i västra Centralasien; äv. (o. i sht) i pl., sammanfattande om folkstammen; jfr MONGOL, TURK. Tatariska folk eller Turanier. Sundevall ÅrsbVetA 1843–44, s. 43. Hamiter och semiter, arier och turanier, nästan alla de stora verldshistoriska folkstammarne. Svensén Jord. 180 (1885). Karerna, ett litet folk i Mindre Asien .. voro enligt Warnhagen ”turanier”, d. v. s. mongoler. Ymer 1923, s. 305. —

 

Spalt T 3207 band 35, 2009

Webbansvarig