Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TURLUPINERA, v. -ade.
Ordformer
(tourlupiner- 1706. turlepiner- 1759. turlupiner- 1823–1904)
Etymologi
[liksom ä. nl. turlupineeren, ä. t. turlupinieren av ä. fr. turlupiner (fr. turlupiner), till ä. fr. turlupin, gycklare, skojare, odåga; urspr. en pseudonym använd av den fr. komikern H. Legrand (1583–1634) bildad till ffr., ä. fr. turlupins, pl., betecknande medlemmarna i en kättersk sekt på 1300-talet; av okänt ursprung. — Jfr TURLUPINAD]
(†) (grovt) skoja l. gyckla med l. göra narr av (ngn); äv. utan obj. Hermelin BrBarck 97 (1706). Ty den lille är qwick som en eld gud låte honom ej turlepinera sin Gouverneur. Nordenflycht (SVS) 3: 284 (1759). (Han) Gifte sig med en rätt hygglig Bokbindaredotter i Stockholm, turlupinerades derföre af famillen. BrinkmArch. 2: 271 (1823). Ekbohrn (1904).

 

Spalt T 3232 band 35, 2009

Webbansvarig