Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
TÅGA tå3ga2, sbst.2, l. TUGA tɯ3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (InventRasbo 1683 (: Härftugor) osv.) ((†) -ar (äv. att hänföra till sg. tåg l. tåge) BoupptSthm 1675 (: harfwetogar), BoupptRasbo 1754 (: Harftogar)); förr äv. TÅG, sbst.5, f., l. TÅGE, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vidjelänk l. järnögla l. dragkrampa på fordon för fästande av skaklar; förr särsk. i fråga om draglek i förb. med spänna (se SPÄNNA, v.3 I 11 c). Bleff samptyckt, att huilckenn tär tagir harffwa, kroock ellir togha vtann lånna, böthe (osv.). VadstÄTb. 10 (1578). Då gick tugun yterligare sunder då hafuer han tagit sit bällte. och bunit till hoppa i släda tugun. ÅngermDomb. 21 ⁄ 7 1638, fol. 137. ’Att hafva något i tugun eller i skacklerna’ är ett figurligt talesätt att utmärka, det man har en duktig häst. Læstadius 1Journ. 261 (1831). Tugan skulle inte kunna gå upp av sig själv om den smitts på rätt sätt. Ryd Timmerskog. 61 (1980). — jfr SKAKEL-, SLÄD-TUGA o. HARV-TÅG.
Spalt T 3534 band 36, 2010