Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÖG, sbst.2, m.
Ordformer
(tåcht 1733. tög 1685 (: tögar, avledn.)–1722 (: tögar, avledn.). töij- i avledn. 1640 (: töijande))
Etymologi
[fsv. tögher; jfr sv. dial. tög; jfr ä. d. töge, nyisl. teygur, mlt. toch, toge (lt. tog); sannol. till den rot som äv. föreligger i got. tiuhan (se TE, v.2); jfr äv. motsv. anv. av t. zug (se TÅG, sbst.4)]
(†) drag (se d. o. I 19) l. klunk l. slurk; dryck. Aurivillius Cog. 17 (1693). De kunna sofwa och supa sin goda tåcht. Dalin Arg. 1: nr 41, s. 7 (1733).
Avledn. (†): TÖGA, v.2 dricka begärligt l. i stora klunkar. Linc. E 2 b (1640). Har jag än målat af en lustig glader kåna, / Som tögar wid ett bord att tungan läspar påna? Düben Boileau Sat. 80 (1722).

 

Spalt T 3710 band 36, 2010

Webbansvarig