Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÖN tø4n, äv. tön4, r. l. m.; best. -en; pl. -er (G1R 5: 117 (1528) osv.); äv. (mera tillf.) n. (Falkman Mått 1: 307 (1884)).
Ordformer
(thönn 1528. tön (th-, -öö-) 1525–1559, 1869 osv.)
Etymologi
[fsv. þyn, thön; sannol. till den rot som äv. föreligger i TÄNJA, möjl. med syftning på utspänd hudsäck (av mindre dimension än den senare måttsenheten)]
(förr) medeltida i Mälardalen o. angränsande områden förekommande men under 1500-talet successivt (i sht till förmån för tunna (se TUNNA, sbst. 2)) försvinnande måttsenhet (vanl. omfattande 6 strukna l. 5 rågade spann) för torra varor, i sht spannmål o. d., i nysv. tid vanl. varierande mellan omkr. 255 o. 300 liter beroende på ort l. tidpunkt o. d. Fyritigia thönya aakeerlandt. G1R 2: 216 (1525). En thöön rogh j thön korn. G1R 3: 20 (1526). Tu hundrette töner maltt. G1R 29: 95 (1559). Enligt 1544 års register hade .. kanikerna i ränta och tionde tillsammans 185 m. ort 357 tön .. spanmål. Forssell Hist. 1: 177 (1869). Spannmålsmåttet tön har säkerligen icke från början varit ett så ohanterligt stort mått, som det alltid påstås i litteraturen. Rig 1950, s. 163. — jfr SPANNE-TÖN.

 

Spalt T 3721 band 36, 2010

Webbansvarig