| Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
TÖNT tön4t, förr äv. TYNT, m. ⁄ ⁄ (ig.); best. -en; pl. -ar.
(vard.) nedsättande l. skämts., om person som anses vara töntig l. som uppträder l. anses uppträda töntigt, dumhuvud, ”klantskalle”; äv. om sak l. företeelse o. d.: töntighet, tönteri. (Kyrkvärdstjänsten) ska tilldelas en ansedd och präktig hemmansägare, inte en tynt som mig, som gör kvinnfolkasysslor. Wägner Namnlös. 165 (1922). Han tillhör den där förargliga sortens töntar som inte kan dra åt en skruv utan att stuka tummen. ÖgCorr. 22 ⁄ 3 1965, s. 10. Hallåmannens slutkläm var inte professionell, det var tönt. Gripe Tordyv. 161 (1978). En tönt är ju en person som genom sitt beteende och språk avslöjar att han kommit fel. GbgP 19 ⁄ 1 1989, s. 4. Dom var så förbannat Trevliga mot den stackars tönten från landet. Mazetti GrabbGrav. 139 (2000).
-STÄMPEL. jfr stämpel, sbst.1 4 b. Expressen 22 ⁄ 2 1992, s. 24. Country hade en töntstämpel på sig förr. NorrkpgT 18 ⁄ 3 2009, s. B24.
Spalt T 3721 band 36, 2010