Publicerad 2011   Lämna synpunkter
UPPRORARE, äv. UPPRORER l. UPPRÖRARE, m.//ig.; best. -en; pl. =.
Ordformer
(oprorer (-oo-) 1592–1669. uprorare (v-) 1572–1617. uprorer 1617. vprörare 1606–1620)
Etymologi
[sannol. efter d. oprører l. mlt. uprö ¯rer, båda trol. bildade till ett verb motsv. UPP-RÖRA; formen med -o- har anslutits till UPPROR]
(†) person som anstiftar (anstiftat) l. gör (l. gjort) l. deltar (l. deltagit) i uppror (se d. o. 2), upprorsmakare, upprorsstiftare. Vprorare bådhe emoot Gudh och Keysaren. LPetri ChrPina C 6 a (1572). The vprörare Corah, Dathan och Abyron wordo lefwandes af helwetet medh krop och siäl hasteliga vpswälgde. Phrygius MRosengren B 1 b (1608). Kommer .. någon in i Rijked, som hemligen söker att bedraga och förföra ungdomen medh falsk Jesuvitisch .. lähra, han skall sosom en uprorer .. straffued wardha. RA II. 2: 145 (1617). Barckhusen Cotossichin 107 (1669).

 

Spalt U 626 band 36, 2011

Webbansvarig