| Publicerad 2011 | Lämna synpunkter |
UPPROR up3~rω2r, n. (G1R 1: 254 (1524) osv.) ((†) r. l. m. OPetri 1: 157 (1527), Dähnert (1784)); best. -et; pl. = (OPetri 1: 155 (1527) osv.) ((†) -er OPetri Kr. 99 (c. 1540)).
1) (utom i a, b numera bl. tillf.) oro l. tumult l. bråk, stundom med bibegrepp av larmande l. högljuddhet o. d. Tu som stillar haffsens brusande wåghe(n)nes buller och folkens vproor. Psalt. 65: 8 (öv. 1536; Bib. 1999: larm). J Bohlstadh var ett giestebudh, uthj hvilkett skedde ett uproor, hvar till M. Anander var ordsaken. VDAkt. 1671, nr 257. The som til witne kallade blifwit i the mål, som röra något upror, almänt buller och owäsende, äro ej berättigade at therföre begiära någon betalning. Nehrman PrCr. 165 (1759). Man talar alltid om ”revolution” .. (i Marseille), lika som det på stockholmska folkspråket heter ”uppror” när två mångelskor gräla eller två hamnbusar slåss inför en liten intresserad åskådarekrets. SDS 1886, nr 338, s. 2. — särsk.
a) (fullt br.) om (tillstånd som kännetecknas av) stark känslorörelse l. våldsam oro (jfr UPP-RÖRA 3 a); äv.: raseri; särsk. i uttr. komma l. råka l. vara i uppror (jfr b). Magen var i uppror. Serenius Q 4 b (1734). Om .. någon oförrätt, inbillad eller verklig, tillfogades eder: .. då råkade hela edert väsen i uppror. Wallin 1Pred. 3: 423 (c. 1830). Bröstets förfärliga rörelse, andedrägtens uppror bjöd hon til att dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Almqvist Går an 157 (1839). En rasande människa, hvilken kommit i uppror, och blindt slår omkring sig. Geijerstam KampKärlek 43 (1896). Jag kan ännu minnas hur jag efter en del diskussioner .. gick hem med sinnet i uppror. Wigforss Minn. 1: 209 (i handl. fr. 1906). — jfr SINNES-UPPROR.
b) (fullt br.) i fråga om naturen l. naturkraft l. luft l. hav o. d.: tillstånd som utmärks av stormiga l. våldsamma rörelser; särsk. i uttr. vara i uppror (jfr a); jfr UPP-RÖRA 1. Weste (1807). Hela naturen var i uppror. Knorring Torp. 2: 169 (1843). Hela morgonen fortfor detta uppror i luften. Lundgren MålAnt. 3: 36 (1873). Särskildt besvärliga äro de starka stormarna under vinter och höst, då hafvet understundom bringas i fullkomligt uppror och en massa sjöolyckor inträffa. Torpson Eur. 1: 12 (1895).
2) handlingen att sätta sig upp l. resa sig mot makthavare l. överhet l. styrande o. d., upplopp; revolt; äv. (o. numera vanl.) konkretare, om enskild omgång av resning o. d., särsk. (jur.) om ss. högmålsbrott benämnd sådan handling; äv. i sådana uttr. som göra uppror, anstifta uppror (jfr ANSTIFTA 2 a); jfr BULLER 6, MYTERI, UPP-STÖT 3. G1R 1: 254 (1524). Bönderner kring om hela Vpland, när the thetta sporde wordo the så förargade, att the när hade giordt vproer. Svart G1 97 (1561). Ett uppror utbröt i den Pannoniska hären, utan andra nya orsaker än den, att ombytet af Regent syntes lofva full frihet till oordningar. Kolmodin TacAnn. 1: 28 (1833). Jag skulle försöka organisera de arbetslösa till uppror mot samhället. Martinson MötDikt. 308 (1950). Premiärministern har .. råkat ut för ett uppror inom de egna leden. DN(A) 29/3 1964, s. 2. Som uppror straffas handlingar, som innebär fara för att statsskicket skall omstörtas med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel. NorstedtJurHb. 774 (1987). Det är en kristen grupp som fört ett väpnat uppror mot den ugandiska regeringen sedan 1987. GP 18/7 2007, s. 18. — jfr KRIGS-, MILITÄR-, NEGER-, SLAV-, SOLDAT-, STORMANNA-, STUDENT-UPPROR m. fl. — särsk.
a) (i sht i skildring av ä. förh.) om viss (gm attributiv bestämning avgränsad) resning i världens historia; ofta i sg. best. Under Kong Albrecht af Meklenburg fingo de här så stort insteg, at de, wid Hättebröderska upproret, år 1389, om en natt, öfwerföllo Swenskarne i sina hus, bedrefwo omänskliga mord och wille bebo Stockholm allena. Brunkman SvGr. 54 (1767). — jfr BONDE-, DAL-, FROND-, HULIGAN-, KLOCK-, PÅSK-, SAXAR-, SEPOY-, SPARTAKIST-UPPROR(ET) m. fl.
b) i allmännare l. försvagad anv., i fråga om att (i sitt handlande l. i sina tankar l. känslor) starkt vända sig l. protestera mot ngt l. ngn (ss. en auktoritet l. ett tvång l. åsiktsriktning o. d.). Uppror mot föräldramakt. Runeberg (SVS) 3: 202 (1841). Vid sekelskiftet framträdde i Tyskland den romantiska skolan, som gjorde uppror emot upplysningen och förkastade den franska smaken. Mjöberg Lb. 448 (1910). Den enskildes uppror, i hans krav på frihet från alla utifrån pålagda, alla nedärvda normer. Brilioth HerdabrÄrkest. 43 (1950). Underst pyr revolt och uppror – människoandens revolt mot maskinens exploatering av det mänskliga. Ruin SjunknH 72 (1956). — jfr SYNTAX-UPPROR.
-ANDA, förr äv. -ANDE. sinnelag l. stämning o. d. som utmärks av strävan l. vilja till uppror (jfr ande VIII 1 b o. -stämning); äv. (ngn gg): person med upproriskt sinnelag (jfr ande VI 1 b β). Höpken 1: 220 (1745). Under en försiktig och tapper Konung tystnade den gamla uprors-andan aldeles. Lagerbring 1Hist. 2: 194 (1773). (Dalarna) blef sedermera ofredens härd, der upprorsandar svärmade. Svedelius SmSkr. II. 2: 13 (1860, 1888). —
-BULLER. (†) larm l. orolighet(er) o. d. i samband med uppror; jfr buller 6. Upprorsbullret war wäl tystadt af bödelsswärdet, men under askan glöder ofta eld. Afzelius Sag. 6: 165 (1851). —
-ELD. häftigt uppror (som sprider sig); jfr eld 2 b slutet o. -fackla. Holmberg 1: 854 (1795). Om blott skickligare ledare funnits, de der kunnat .. blåsa upp uprorselden. 2VittAH 22: 301 (1861). —
-ELEMENT. jfr element 3. Han visste att här funnos farliga upprorselement, som behöfde blott den tändande gnistan för att explodera. Roos Skugg. 292 (1891). —
-FACKLA. fackla (se d. o. 1 b δ) avsedd att sätta igång uppror; jfr -eld. Om Johan .. sin uprors-fackla tänder, / Släck henne och hans lif. Lidner (SVS) 1: 234 (1782). —
-FANA. (i sht i skildring av ä. förh.) jfr fana 1 d; särsk. i uttr. höja l. resa o. d. upprorsfanan, starta uppror. Adelen i Dauphiné, som år 1788 aldraförst reste Uprorsfanan, förlorade snart inom et år öfwer 400 tunnor Guld uti skjöflade och förstörda Herregårdar. EP 1792, nr 26, s. 3. Hugenotterna höjde upprorsfanan år 1621. Almquist VärldH 5: 194 (1933). —
-FLOCK. (i skildring av ä. förh.) upprorsskara; jfr flock, sbst.1 2. Strinnholm Hist. 4: 317 (1852). I början av .. (Håkon den gamles) kungatid .. pågick strider mot olika upprorsflockar, men från 1227 blev förhållandena fredligare. NE 9: 230 (1992). —
-FÖRMYNDARE. (†) om person som har överinseende över uppror; jfr förmyndare 2. Förrädare, och vprors Förmyndare .. och öfwerlöpare straffas. Schroderus Comenius 722 (1639). —
-FÖRSÖK. försök till uppror. I samma mån, som upprorsförsöken, ökades också Johans farhågor både för bror och brorson. Fryxell Ber. 3: 341 (1828). —
-GNISTA. jfr gnista, sbst. 2 o. -låga. Carlén Köpm. 1: 248 (1860). Efter julirevolutionen i Paris tändes upprorsgnistan i Bryssel. 3NF 2: 1142 (1924). —
-HÄR. (i sht i skildring av ä. förh.) upprorsskara; jfr här, sbst. 1. Hagberg Shaksp. 5: 273 (1848). —
-HÄRD. jfr härd, sbst.1 4. Det torde böra erinras, att Jakobinklubben .. (1791) långt ifrån var den upprorshärd, den längre fram vardt. Hedin Rev. 227 (1880). —
(1) -LAG. [efter eng. riot act] (uppläst) lag om strängt förbud mot uppror; jfr -akt. Ludvig Boye .. talade emot upprorslagen. Liljecrona RiksdKul. 182 (1840). I slutet av mars kallade Slobodan Milosevic president Bulatovic till Belgrad och läste upprorslagen. DN 7/4 1997, s. A9. —
-LEDARE. jfr ledare 1 o. -förmyndare. Janson CostaN 2: 139 (1911). Engelbrekts vapenbroder Erik Puke greps och avrättades tillsammans med andra upprorsledare. Åberg SvH 140 (1978). —
(2 b) -LUST l. -LUSTA. lust att göra uppror; äv. bildl. UrFinlH 616 (1767). I denna välbalanserade formvärld med sina stränga funktionella lagar, kom Finn Juhls möbler att verka närmast chockerande i sin glada upprorslusta. Form 1951, s. 152. —
(2 (b)) -LÅGA. (i sht i skildring av ä. förh.) jfr låga, sbst.1 2 c; äv. bildl. Penning-karlarne och Wäxel-ryttarne som så ifrigt underblåste första uprors-lågan, måste ouphörligen frukta den rofgiriga Hopens skjöflande besök. EP 1792, nr 26, s. 4. Någon oros plåga / Har satt ditt blod i sjuklig upprorslåga. Hagberg Shaksp. 10: 179 (1850). —
-MAKARE. person som anstiftar (l. anstiftat) uppror; jfr makare 2 b o. -stiftare o. upprorare. Serenius Gg 2 a (1734). Alltifrån början var Nordamerika befolkat av upprorsmakare och uppviglare, som försökt omstörta den lagliga ordningen i sina egna fosterland. Moberg Utvandr. 237 (1949). —
-MAKERSKA. (numera bl. tillf.) särsk. till 2 b; jfr -makare. Så har jag dig dock, lilla uprorsmakerska. Eurén Kotzebue Orth. 2: 123 (1794). —
(1, 2) -MAN. person som orsakar (l. orsakat) l. gör (l. gjort) uppror, deltagare i tumult l. uppror; jfr rebell, sbst. 1, revoltör. Mytemakare eller Vproorsmän skal man icke wija til Clärker. Schroderus Os. 1: 639 (1635). En arbetarpojke som skrev i tidningen, var helt enkelt en upprorsman, en rödgardist som måste hållas efter. Fridegård LHårdVid. 119 (1951). —
-PARTI. jfr parti 5 a. Oscar II Mem. 3: 9 (1863). Stormän från Norge (kom) samman på Halörs marknad och bildade det upprorsparti, som är känt under namnet baglerna. Andersson SkånH 1: 453 (1947). —
-PLAKAT. (†) skriftlig maning till uppror; jfr plakat, sbst.1 2, 3. Fadren vill jag uppmana, att framvisa brefvet som öfversten skrifvit, på det man må se, om det varit ett upprorsplakat. Sparre Findl. 1: 100 (1835). Cannelin (1939). —
-RÄTT. jfr rätt, sbst.2 4. Det är slutet på våldet, på den råa styrkan, på upproret, det är moralens början: det är upprorsrätten tillintetgjord genom rösträtten. SvT 1852, nr 22, s. 4. —
-RÖRELSE. jfr rörelse 6 d γ. Hallenberg Hist. 3: 74 (1793). En afghansk upprorsrörelse säger sig ha intagit huvudorten i ett distrikt invid gränsen mot Iran. DN 13/6 2001, s. A17. —
(1, 2) -SKARA. (uppror- 1829. upprors- 1815 osv.) (större l. mindre) grupp av upprorsmän (ibland anförd av (militär o. d.) ledare); jfr skara, sbst.1 a α, o. -flock, -här. JGOxenstierna 4: 218 (1815). —
-STIFTARE. (numera i sht i skildring av ä. förh.) jfr stiftare, sbst.2 3 a, o. -makare o. upprorare. Schmedeman Just. 170 (1617). —
-STORM. (numera bl. tillf.) jfr storm, sbst.1 I 2. De wåldsamma uprors-stormar, som i .. (Ciceros) tid skakade den .. Romerska Staten. GT 1788, nr 150, s. 2. —
(2 (b)) -STÄMNING. jfr -anda. Upprorsstämningen i Sverige skulle nog icke ha slagit ut i full låga, om här icke funnits en så farlig brandstiftare som doktor Hemming Gadh. Grimberg SvFolk. 1: 496 (1913). Hela Sverige verkar vara i upprorsstämning över FRA-lagen. Expressen 10/9 2008, s. 4. —
-TENDENS. tendens till uppror. 2NF 17: 1034 (1912). Optimism och tilltro till regimen (skapades). Upprorstendensen försvann, de extrema partierna minskade i antal eller blev moderata. Tingsten Liv 1: 240 (1961). —
-TID. jfr tid, sbst. 4 a. En Hustru afhändt sig sielf lifwet igenom uphängande utaf förtwiflan under uprorstiden. KulturbVg. 3: 191 (1766).
Spalt U 623 band 36, 2011