Publicerad 2011   Lämna synpunkter
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
(7 e β) UPP-RÖRD, p. adj. Anm. Beträffande här icke upptagna anv. av p. pf. upprörd se -röra. [p. pf. av upp-röra o. röra upp] uppbragt, uppskakad; orolig; indignerad; förr äv.: som är i uppror; äv. i överförd anv., om ngt sakligt. Endogh menigheten nu ehr så oprörd att hon .. intz schall wara godh att stille. HB 2: 314 (1597). Det hördes upprörda röster. Johansson HusFlon 231 (1997). En serie upprörda debattartiklar. Mazetti GrabbGrav. 112 (2000). Hon var upprörd, andades häftigt. Stensdotter ArnesKiosk 308 (2004).
Avledn.: upprördhet, r. l. f. Almkvist Turgenjef 5: 46 (1886). —
-RÖRELSE. [till -röra]
1) (†) motsv. -röra 3 a, b: upprördhet; orolighet; uppror. Tegel G1 1: 149 (i handl. fr. 1527). Det är åkåmor som hända henne wid hwar liten uprörelse. Knöppel Bondeg. 23 (1788). Stadens nedra Quarter .. är uti en beständig uprörelse. SP 1792, nr 286, s. 1. Tonfallet (i nekrologen) bär ännu känning af den första upprörelsen öfver hvad som händt. SD 19/6 1910, s. 8.
2) (†) motsv. -röra 4: förhållandet att ngt uppstår. Tiil twædrackts vprörilse, och nyt örlegs vpueckilse. G1R 4: 166 (1527).

 

Spalt U 640 band 36, 2011

Webbansvarig