| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VALTHORN val3t~hω2rn, n.; best. -et; pl. =.
mus. bleckblåsinstrument med långt, cirkelrunt böjt tonrör, trattformat munstycke o. kraftigt vidgat klockstycke samt försett med minst tre ventiler; förr äv. (o. urspr.) i allmännare anv., om jakthorn l. posthorn; jfr HORN 5, SKOGS-HORN. Modée FruR 96 (1738). Postillonerne i Hollstein .. hafwa bättre kläder än på Seland och Fyen och blåsa bättre på sitt waldthorn. Palmstedt Res. 33 (1778). (Oberwalds) nejder genljudade ej mer af hundars skall och valdhornens klang. Palmblad Nov. 4: 52 (1851). De krumma valthornen, nyskurade och prydda för marknadsfesten .. hängde obegagnade på sina krokar. 3Saml. 30: 9 (1949). I ungdomen spelade han valthorn och flöjt. 3SAH LXII. 2: 84 (1951). — jfr C-, D-, E-, F-, G-, STOPP-VALTHORN. — särsk. (†) oeg., om tungstämma i orgel; jfr KRUM-HORN 3. Wallerius InstrMus. 27 (1717). Valthorn 8’, tungstämma, vanligen inslående. Hennerberg o. Norlind 1: 123 (1912). Norlind MusLex. 983 (1916).
B: VALTHORNS-BLÅSARE. (valthorn- 1916. valthorns- 1822 osv.) valthornist. Ett sällskap af ungdom, Valdthorns-blåsare, Målare och Jägare .. är spridt i åtskilliga nejder af Skogen. Almqvist Amor. 1 (1822). —
-KLANG. jfr klang, sbst. I 1 a, 3. Det renaste echo swarade ropen och walthorns-klangen. Linné Sk. 279 (1751). Klingar vek och trånadssjuk / valdhornsklang i moll. Kumlien Stig. 26 (1905). —
-KONSERT. särsk.: komposition för valthorn (med orkester). En dubbel WaldthornsConcert (uppförs) af Kgl. KammarMusici Herrar Steinmüller af Rosetti. PT 1792, nr 253, s. 4. —
-LÅT. (numera bl. tillf.) jfr låt, sbst.3 II 5. Sakta glida vimpelprydda båtar, / .. Åror plaska under valdhornslåtar. Snoilsky 1: 164 (1870, 1874). —
-SNÄCKA. (valthorn- 1873–1876. valthorns- 1855 osv.) [trol. efter t. wellhornschnecke, med felaktig anslutning till valthorn] zool. om snäckdjuret Buccinum undatum Lin. Valdhornssnäcka .. (dvs.) En snäckart med sträft, buckligt skal. Dalin (1855). Då valthornssnäckan dött, tages ofta hennes skal i besittning av någon hemlös eremitkräfta. Eriksson HavLiv. 242 (1926).
Spalt V 185 band 37, 2014