| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VANLIGEN va3nligen2, förr äv. VANLIGA, adv. ((†) superl. -ast, möjl. äv. att hänföra till VANLIG, Atterbom Minnest. 2: 82 (1847)).
efter vad som är att vänta, på vanligt sätt; särsk. (o. numera i sht) i satsadverbiell anv.: i allmänhet l. i de flesta fall, merendels, vanligtvis. The lätteste Soldater begynna waanligha Strijden medh Skärmyslande. Schroderus Comenius 711 (1639). Derför at vanligen barnen jollra, så anses för snilledrag minsta förnuftiga ord de säga. Kellgren (SVS) 5: 264 (1793). Det är icke här fråga om det ovanligen goda (umgänget), som träffas af några få; men om det vanligen släta, som är öppet för alla. LBÄ 2–3: 17 (1797). Skåldrickningen fortfor i .. högtidlig form i de medeltida gillena .. som vanligen voro stiftade till något helgons ära och buro dess namn. Nilsson FestdVard. 40 (1925). Utredningar av erfarenhetsbegreppets historia utgår vanligen från Aristoteles. Östling NazSensm. 54 (2008). — jfr KYRKE-VANLIGEN.
Spalt V 269 band 37, 2014