Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VELA ve3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (tillf., UNT 7/7 1961, s. 3, osv.).
Ordformer
(förr äv. hv-)
Etymologi
[jfr sv. dial. hvela; till VELIG. — Jfr VELING, sbst.1]
gå omkring utan mål l. mening; äv. (o. numera i sht) utan tanke på förflyttning: vara obeslutsam l. oförmögen att ta ställning. Går du intet rätt och ordentligt, utan hvelar hit och dit, och intet på fläcken visar oss hvar j gömde tjufgodset, så ska’ jag slå dig båd’ brun och blå. Knorring Torp. 2: 262 (1843). Sönerna hennes velade runt i stan och fyllde tomheten med brännvin. Fredriksson Anna 147 (1994). Över tre miljoner människor väntas rösta i dag. Men tusentals velar in i det sista. DN 19/9 2010, s. A9.
Avledn. (numera bl. tillf., vard.): VELA, sbst.2, f. om kvinna l. flicka som velar; i sht förr särsk. dels ss. smeksam benämning på ung flicka, dels om mentalt försvagad äldre kvinna; jfr veling, sbst.1 Den lilla velan gick nu och ryckte henne i kjolen och pladdrade: – Rika inte gå! Ullman FlickÄra 75 (1909). Mister man sitt självförtroende, blir man en vela – en värdelös och viljelös varelse, till ringa glädje för sig själv och andra. GbgP 12/10 1954, s. 7. Där var också några gummor från fattigkransen, velan från ålderdomshemmet med gapande mun och snedvriden kropp. Sandgren Förklar. 134 (1960). —
VELE, sbst.3, m. om velig (mans)person; jfr veling, sbst.1 LoW (1911). Hamlet, som egentligen är en riktig vele, är så mänsklig att alla kan känna igen sig. Expressen 31/8 1997, s. 40.

 

Spalt V 681 band 37, 2017

Webbansvarig