| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIKA vi3ka2, adv.
i uttr. ge vika, ge efter (för ngn l. ngt), upphöra att göra motstånd l. strida för sin sak, foga sig; förr särsk. (om armé l. soldater o. d.) med inbegrepp av att dra sig tillbaka l. retirera; förr äv. ngn gg: stå tillbaka (för ngn). Under wägen mötte han några Ryska Partien, hwilka med förlust gofwo wika. Nordberg C12 1: 150 (1740). Någon skall kanske vilja påstå, att Crusenstolpe i gastronomiskt afseende icke ens gaf vika för Askelöf. Sturzen-Becker 1: 188 (1861). Egentligen hedrade han sig med att vara foglig och ge vika för en kvinnas bud. Aronson FjärdeVäg. 19 (1950). Det är arbetarens plikt att bevara sin stolthet, att aldrig ge vika för de omständigheter som människan ändå inte rår på. Jörgensdotter BergDöttrar 85 (2009). särsk. om ngt sakligt: gå bort l. upphöra l. försvinna; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av för o. angivande ngt som kommer l. inträder i stället för det som går bort osv.; om ngt konkret äv.: ge efter (för tryck l. press o. d.; se GIVA EFTER 3 c). Kellgren (SVS) 4: 360 (1779). Hedendomen hade sina rätts-åsigter, hvilka måste gifva vika för kristendomens .. läror. Oscar I Straff 4 (1840). Med 1870-talets ingång började Georg Dahlqvists både andliga och kroppsliga styrka gifva vika. Hedberg SvSkådesp. 113 (1884). De gamla murkna fönsterbågarna gåvo vika. Lagerlöf Holg. 1: 190 (1906). Det var mycket som hände på samma gång – skräcken gav vika, anspänningen släppte. Östergren SistCig. 337 (2009).
Spalt V 993 band 37, 2017