| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIKA vi3ka2, v.2 -er, vek ve4k, vikit vi3kit2 l. vikt vi4kt, viken vi3ken2 l. vikt vi4kt. (ipf. ind. sg. vek (w-, -ee-, -eeck) OPetri Tb. 123 (1526) osv. vikte HSH 5: 169 (1657), Hellström Kusk. 54 (1910). weck SkeppsgR 1546 (: wecks, pass.). wickte GävleDomb. 153 (1635). wäck Brahe Kr. 25 (c. 1585). — ipf. ind. pl. vecho HH 20: 173 (c. 1585). veko (w-, -ee-, -e, -u) Judit 6: 13 (Bib. 1541), Grimberg VärldH 3: 490 (1928). wiko (-ij-, -e) G1R 9: 360 (1534), Verelius Gothr. 24 (1664). — ipf. konj. veke (-ee-) RP 3: 5 (1633), Rydberg Varia 113 (1889, 1894). wicke Svart G1 91 (1561). wike EvEp. 1562, s. O 1 b, KOF II. 2: 474 (c. 1655). — sup. viket (w-, -ij-, -dh, -tt) G1R 22: 476 (1551), Almqvist Smar. 68 (1845). vikit (w-) OPetri Kr. 107 (c. 1540) osv. vikt SnoilskyVänn. 2: 128 (1887) osv. wecket BrinkmArch. 2: 9 (1605). weket (u-, -ee-, -th) Svart Gensw. G 7 b (1558), ConsEcclAboP 66 (1657). wekit (-ee-) Muræus Arndt 1: 94 (1647), KulturbVg. 1: 99 (1708). — p. pf. vecken (w-) UrkFinlÖ II. 1: 26 (c. 1605: vthweckne), Dähnert (1784: Sidstwecken). veken (w-, -eek-) As. 6 (Bib. 1541), Weste (1807: Sistvekne). viken (w-, -in) Joh. 5: 13 (NT 1526) osv. vikt Sturzen-Becker Krita 40 (1841) osv. wicken (-in) Svart G1 164 (1561), Schroderus Dict. 205 (c. 1635). wickt VDAkt. 1684, nr 228 (: nestaffwickte)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 1791 (1749), LoW (1889)), -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
I. intr.
1) ändra (rörelse)riktning, svänga (av) l. vända; särsk. i sådana uttr. som vika åt (förr äv. på) sidan; förr äv. i det allittererande uttr. vika eller vända. Wij wilie dragha retta landz stråtena, huarken wikandes på then höghra sidhona eller på then wenstra. 4Mos. 20: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: utan att vika av). Ehuardt tu wilt wijka eller wenda, / Tu får .. (äran) ey åter widh werldenes ända. Aschaneus HwsRegl. 8 (1614). Stälte han sig för sit folk; men ej så mycket til at slås, som til at wika hit och dit och utmatta sin fiende. Dalin Hist. 1: 32 (1747). Derifrån wiker man litet östligare til Isångkiälla. Wettersten Forssa 9 (c. 1750). Må pröfvad sjöman sjelf bedöma, / Hur, för hvarje fall, han bäst kan gagna, / Blott han aldrig viker utur linien. Oscar II I. 1: 35 (1858, 1885). (Ekipagen) kom ner till Vänern. Då vek ett par av .. (hästkörarna) åt sidan, men den äldste körde rätt på. Lagerlöf Holg. 2: 406 (1907). Viker om hörnet och möter två ivrigt samspråkande män i 25-årsåldern. KvällsP 13/4 2005, s. 6. — särsk.
a) om ngt sakligt, särsk. om väg l. vattenled o. d.: göra l. gå i en sväng l. båge; vika av (se VIKA AV 1 slutet). Just då man tror sig nalkas Slottet .. viker vägen till höger. Linnerhielm 1Br. 131 (1796). Stränderna vika allt mer åt sidorna. Geijer Minn. 21 (1809, 1834). I skuggan af en lummig ek, / där floden mellan ängsmark vek / .. låg Mickel räf och mådde fett. Andersson MickelR 43 (1900).
b) (numera mindre br.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.: vända sig l. söka sig (till ngn l. ngt); äv.: övergå (från ngt till ngt annat). Tiener Herranom aff allo hierta, och wiker icke effter fåfengeligh ting. 1Sam. 12: 21 (Bib. 1541). (Gud) låter them intet ostraffadr blifwa, som hans Förbund öfwerträda och ther ifrå til andra Gudar wijka. Emporagrius Cat. Q 8 a (1669). Weeke the omsijder til thet förslaget, at (osv.). Widekindi KrijgH 516 (1671). (Då) skulle mången frukta, att vi .. veke från erfarenhetens område in på metafysikens. Rydberg Varia 113 (1889, 1894).
2) ge sig i väg; särsk.: smita i väg l. fly (se särsk. b); särsk. med adverbiell bestämning betecknande rörelsens utgångspunkt l. riktning l. slutpunkt; utom i d numera nästan bl. (mer l. mindre arkaiserande l. skämtsamt) i sådana uttr. som vik hädan, ge dig i väg l. försvinn härifrån. Såsom en foghel jfrå sitt neste wijker, altså är then som jfrå sitt rwm wijker. Ordspr. 27: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo är en man som har måst fly ifrån sitt hem). Till .. (Kristian II) hade slaggat sigh (dvs. anslutit sig) alle the förrädere hädan aff Swerige wickne wore. Svart G1 164 (1561). Hafwer qwinna (i kyrkan) spädt och gråtigt barn, och kan thet icke tysta, wijke ther medh strax uthur Kyrkione. KOF II. 2: 13 (c. 1655). Een gång när .. hen(n)es fruuntimber wore hwar till sitt rum weekne (osv.). Landsm. XI. 1: 91 (1702). Konungen (gav) en sträng befalning til alle Dominicaner Munkar, det de skulle innom den tiugonde och fierde uti Junii Månad aldeles wika af Riket. Celsius G1 1: 198 (1746). Slutligen tillsades biskopen strängeligen och vid sin hals, att ej utan konungens synnerliga tillåtelse vika ur staden. Fryxell Ber. 3: 109 (1828). Jag väntar besök, jag är upptagen, vik hädan, Iréne, gå bort. Malmsten DagKastanj. 204 (1994). — jfr HÄDAN-VIKA. — särsk.
a) (†) i fråga om att Guds ande (l. annat andeväsen) lämnar ngn; äv. i fråga om att människans själ vid döden lämnar kroppen. Herrans ande week jfrå Saul. 1Sam. 16: 14 (Bib. 1541). Biuda then orena andanom, at han wijker ifrå menniskionne. LPetri KO Föret. 14 (1571). När .. Siälerna wijka aff sina Kroppar, och komma vthi sitt aff Gvdhi bestälta Härberge, måste .. Kropparnar rotna. Phrygius HimLif. 82 (1615). Må wi ej .. öfwerträda wårt Döpelseförbund, så att .. Guds heliga Anda wiker ifrån osz. Hagberg Pred. 1: 101 (1822).
b) (†) olovligt ge sig i väg (från tjänst l. fängsligt förvar o. d.), rymma; jfr II 2 b o. AVVIKA I 2 c. Den Höfwidzman eller Skieppare som wijker ifrån flottan när man är emoot fienderna .. ware achtat för en förrädare. SvFlH 1: 509 (i handl. fr. 1570). Efter Nils Vlfzon emott förbudh hafuer wikett vthur arrestett .. kunne intett i denne gångenn göres till sakenn. 3SthmTb. 5: 75 (1603). Wiker (någon) ifrån sit Waktställe förr än han blifwer aflöst .. miste lifwet, ehwad det är Officerare eller Gemen. PH 6: 3725 (1755).
c) (†) i fråga om ngns rätt(ighet) till ngt: avstå l. utestängas (från ngt). Efter the intett wete medh huar annan vthann thet som ährligitt är .. måge the wäll stå i kÿrkiebänckenn tilhopa .. menn amman skall wika der ifrå. 3SthmTb. 5: 41 (1603). Och beslötz, att the som stipendio fyllest åtnutit hadhe och en termin öfwer, skulle ther ifrå wijka, och thet icke widhare åtniuta. UUKonsP 1: 203 (1632). Johannes Magnus Gothus, hvilken .. wek från Ärke-Biskops-Stolen i Upsala för Evangeliska Läran. Dalin Hist. Föret. 10 (1747). Ekblad 359 (1764).
d) i negerade uttr. som betecknar att ngn inte ens för en kort stund avlägsnar sig från l. lämnar ngn l. ngt; särsk. (o. i sht) i uttr. ej l. inte vika från ngns sida (äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.). Jonn som skadhann giordhe sadhe iagh schal int(e)t wika ifrå digh för ähnn iagh schal slåes medh digh. 3SthmTb. 6: 206 (1607). Utij een dag d’occasion äro dhe .. skyldige att blifwa hoos öfwer Commandeuren, och eij ifrån des sijda wicka. KKD 10: 190 (c. 1710). I dag ha Julie och jag inte vikit från fönstret en minut. Hedenstierna FruW 224 (1890). Och frun ifrån köket och stöket ej vek, / Så ansträngd och blek. Nordlund Bit. 29 (1894; 2 uppl.). (Han) vek inte från hennes sida eftersom hon hade så förfärligt ont. DN 29/8 2004, s. B17.
3) retirera l. dra sig tillbaka (inför motstånd l. svårighet l. ansträngning o. d. (se särsk. a)); äv. dels: ge sig l. kapitulera l. ge efter (se GIVA EFTER 3 a), dels: underkasta sig l. ödmjuka sig l. stå tillbaka; särsk. med prep.-bestämning inledd av för o. angivande den l. det inför vilken ngn retirerar osv.; äv.: lämna företräde (för ngn) l. hålla sig borta l. bete sig undvikande (se b, c). Svart Ähr. 71 (1560). Lär .. (dina barn) För them gamblom sigh böya och Wijka. Aschaneus HwsRegl. 19 (1614). För then Rijka, måste wijka / Lärdom, Konst och Skickligheet. Stiernhielm Parn. 2: 9 (1651, 1668). Jag betygar .. at jag tvungen och i betrachtande af närvarande .. äfventyrlige omständigheter måst vika och cedera myckenheten, men at jag .. bifall dertil aldrig gifvit. 2RARP 14: 162 (1743). Han måste altid wika som minst förmår. Rhodin Ordspr. 61 (1807). Fabrikör Berggren .. är en karl, som .. icke viker för pock och hot. Hellström Malmros 71 (1931). Statsåklagaren vek i sin uppfattning om att enskilda intressen kränkts. GbgP 4/9 1987, s. 10. — särsk.
a) (numera bl. arkaiserande) om soldater l. armé o. d.: (upphöra med motstånd o.) dra sig tillbaka l. retirera; jfr AVVIKA I 2 a. Lett så Kong. Götstaff blåsa them tilbaka igen (från stormningen), som än tå igen wore i lijffue så att the wicke ther iffrå. Svart G1 91 (1561). Där Kongl. M:ttz lijffstijdh länger varit hadhe, vore nepligen till att tvifla, att fienden anten vijka eller leges pacis antaga skulle. AOxenstierna 7: 641 (1632). Sjuklighet, brist, och den vanliga modlöshet, hos en slätt anförd och vikande tropp, gjorde motståndet svagt. Schönberg Bref 2: 394 (1778). Om patrull nödgas vika för öfverlägsen styrka, drager den sig tillbaka till närmast tillgängliga vakt. TjReglArm. 1858, 2: 62. ”Hunnerna viker”, viskade en officer vid min sida. Strömholm Fält. 232 (1977). — särsk. (†) i sådana uttr. som vika ur fältet l. till rygga (äv. sammanskrivet tillrygga) (jfr RYGG 5 (b)). Han bad .. (sina kämpar) wijka til ryggia. Verelius Gothr. 250 (1664). En stor Slaktning .. der Inge blifvit ihielslagen och hans halfbroder .. efter stora tapperhets prof måst wika ur fältet. Dalin Hist. 2: 119 (1750). Afzelius Sag. VIII. 2: 140 (1857: tillrygga).
b) (numera mindre br.) lämna företräde l. gå ur vägen (för ngn l. ngt); särsk. i sådana uttr. som vika för varandra; äv.: skygga l. väja. (Han) lopp effter een och annen och skamfferade monghe så att alle motthe wijke åth dören vth för honom. HH XIII. 1: 27 (1562). Tu månde .. altijdh för them wijka: / Quinnor och ormar, the woro tigh lijke. Asteropherus 55 (1609; uppl. 1909). Förwägrar han sigh, skal man .. ställa honom nederst effter alle andre, på thet the andre måge lära at wijka för them som äre förmer än the. Schroderus Os. 1: 83 (1635). Enär de resande om dag eller natte-tid mötas åt, böra de för hwarannan således wika, at de hinderlöst kunna komma hwarannan förby. PH 1: 631 (1725). Redan förut vek man icke ens för komiken i sin blinda iver. Hallström G3 76 (1918).
c) i fråga om blick l. ögon o. d.: (på ett undergivet l. undvikande sätt) glida undan l. irra. En blick som aldrig vek. Hallström LegDr. 60 (1908). Hans lena, bruna ögon veko för män men voro djärva mot kvinnor. Siwertz Varuh. 169 (1926). Hon tror inte att han ljuger. Då brukar han ”flina” och vika med blicken. Nu är han allvarlig. SvD 22/3 2011, s. 6.
d) i sådana (mer l. mindre bildl.) negerade uttr. som inte vika en tum (jfr TUM, sbst.1 2) l. ur fläcken (jfr FLÄCK, sbst.1 3 b) l. stället (se STÄLLE, sbst.1 I 1 a), inte alls ge efter (o. dra sig tillbaka). Räven bara grinade åt honom och vek inte ur fläcken. Lagerlöf Holg. 2: 179 (1907). De ska inte tro ett ögonblick att jag viker en tum i mitt arbete. SDS 14/4 1996, s. A6.
4) (numera bl. tillf.; se dock a, b) om ngt sakligt: (ge efter o.) gå bort l. upphöra l. försvinna; vika undan (se VIKA UNDAN 3); särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av för, angivande ngt som kommer l. inträder i stället för det som går bort osv.; äv.: bli svagare l. avta; om ngt konkret äv.: ge efter (för tryck l. press o. d.; se GIVA EFTER 3 c), i sht mer l. mindre bildl. (se b). Liwset moste wijka för nattenne. Vish. 7: 30 (Bib. 1541). Min Kiärleek minskas eij fast Kroppen wijker. Lucidor (SVS) 459 (c. 1670; uppl. 1997). Jag såg hur ronnan (dvs. rodnaden) bort frå hand och finger wek. Hesselius FruentSp. 36 (c. 1710). All förhoppning war wiken ifrån honom. Ehrenadler Tel. 848 (1723). Tanken på dagens tilldragelser vek i samma mån som ögonlocken tyngdes, och snart sof han godt. Rydberg Varia 292 (1890, 1894). Den ena drömmen vek för den andra. Johnson GrKrilon 109 (1941). — särsk.
a) (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. särsk.
α) i fråga om ärftlighet, om egenskap l. gen o. d.: recessiv. Lidforss Fragm. 59 (1904). Man är benägen att anta, att .. sjukdomen förhåller sig som en recessiv (vikande) egenskap. Wigert PsykSj. 2: 137 (1925). Dominanta och vikande gener. ÖgCorr. 13/4 2010, s. A5.
β) om pris l. tendens o. d.: avtagande l. fallande l. sjunkande; äv. i överförd anv., i sådana uttr. som vikande börs l. marknad, i fråga om minskande efterfrågan (o. fallande priser) på börsen resp. marknaden (se MARKNAD 2–4) o. d. Prisen på den inländska sockermarknaden hafva under senaste veckan visat vikande tendens. VL 1894, nr 275, s. 4. Järnhandteringen (har) haft en bekymmersam tillvaro med ständigt vikande priser. JernkA 1896, s. 1. Konjunkturerna hade varit vikande sedan en längre tid tillbaka. VeckoJ 1959, nr 18, s. 34. En vikande marknad för handelsgödsel hotar jobben för anställda vid Supra i Landskrona. SDS 1/10 1986, s. 19. Resultatet blir inte kul för fondspararen på en vikande börs. Expressen 10/6 2002, s. 16.
b) (fullt br.) i sådana uttr. som marken viker under fötterna, i sht mer l. mindre bildl. Stellan hade ett ögonblick känt svindeln, känt marken vika under fötterna. Siwertz Sel. 2: 98 (1920). Marken viker inte under fötterna. Hedberg VackrTänd. 149 (1943).
5) (numera mindre br.) i uttr. vika (i)från ngn l. ngt, i fråga om att själsligen l. mentalt avlägsna sig l. fjärma sig från ngn l. ngt; särsk. dels: göra avsteg från ngt, dels: överge l. svika ngn. Wij haffue wikit jfrå tijn bodh och retter. Dan. 9: 5 (Bib. 1541). Att the .. icke vike ifrå thenn nådige befalning, hans konung:e Ma:t them gifvendes varder. RA I. 2: 138 (1565). (Hertigen) lät .. sigh förmärkia, at han ifrån sijne Förfäders Religion icke wijka wille. Schroderus Os. III. 2: 58 (1635). Fast wi ibland wike ifrån ordet, skole wi derföre icke aldeles blifwa derifrån. Borg Luther 1: 603 (1753). Han hade utfärdat stränga bref .. til Dalkarlar och Helsingar, at de ej skulle wika ifrån deras Lag-krönte Konung. Dalin Hist. III. 1: 26 (1761). Ingenting kan förmå honom att vika från sin öfvertygelse. De Geer Minn. 2: 176 (1892).
6) (†) avvika (se d. o. I 4) l. särskilja sig l. vara skiljaktig (från ngt). (De svarade) ath de alldelis wille bliffua widh thenn meningh, som de thil förenne samttyckth haffua, och jngialedis wickia thenn ehnne iffronn thenn andre. TbLödöse 126 (1589). Desse drömer äre lijke, / Then ene, ey från then Andre wijker. Gevaliensis Jos. 26 (1601). De få ords uttal, som härifrån (dvs. från stavningsregeln) wiker, måste läras af öfningen. DA 1768, nr 36, s. 3. Man må undra hvadan denna förskämda Smak, som viker ifrån Naturen, kunnat härleda sig. Lanærus Försök 88 (1788). Lojo fältspath tyckes mig i många afseenden vika från labrador till utseendet. NNordenskiöld hos Berzelius Brev 11: 85 (1826).
II. tr.
1) bringa (ngt, särsk. tyg l. papper o. d.) att vändas tillbaka över sig själv (så att en del ligger över en annan), lägga ihop (i lager) (se LÄGGA IHOP 2); äv.: komma (ngt) att bilda en vinkel l. ett veck o. d., särsk. med avs. på kroppsdel: böja l. kröka; ibland äv. övergående i bet.: luta. Hon kunde konsten att vika servetter. När folk kåma åt honom (dvs. vargen) vijker han sina rumpo millanbenen. Bureus Suml. 223 a (c. 1600; hskr.). Annorlunda wikes en Supplique, annorlunda en Dom, Pasz, Befalning .. och annorlunda ett bref. Biurman Brefst. 18 (1729). Det var högra axel-leden .. som vid första påseende .. tycktes vara utur led viken. Acrel Chir. 442 (1775). Två personer inträdde och togo plats vid bordet .. der två stolar blifvit vikta till tecken af att platsen var upptagen. SD(L) 1896, nr 406, s. 5. Det rena hvita linnet veks, slätades och lades på (mangel)stocken. Westermarck Ulr. 186 (1900). Han gav henne den vikta lappen med adressen. Gyllensten Senat. 66 (1958). Emilia viker tvätt. Jörgensdotter BergDöttrar 352 (2009). — jfr DUBBEL-, HOP-, ISÄR-, SAMMAN-VIKA. — särsk.
a) (†) med avs. på järn o. d.: böja i avsikt att fastställa kvaliteten. Hvar thett (dvs. stångjärnet) icke vill lathe sig böje och veeche, thå må thett vreckies och ick[e] för köpmandz godz hollit bliffue. G1R 29: 498 (1560). Detta fel (dvs. sprödhet) .. kan ej utforskas .. utan genom vikning. Swab PVetA 1761, s. 34. Flera stycken af detta .. jern hade vikits eller vridits i kallt tillstånd, utan att erhålla några sprickor. TT 1878, s. 270.
b) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om det vikta området. Att .. vikningen vid hörnen får lämplig form för att betäckas af fodringen. AHB 111: 59 (1882). Han slet upp .. (brevet) i vikningen och läste. Strindberg Utop. 216 (1885). På grund av flitigt begagnande har .. (papperet) brustit i vikningen på mitten. Nilsson FestdVard. 55 (1925).
2) (†) motsv. I 2: ge sig i väg från l. lämna (en plats o. d.), avvika från; särsk. i sådana uttr. som vika staden l. riket, lämna (hem)staden resp. (hem)landet; ngn gg äv. (med avs. på ngt abstrakt): överge l. svika (jfr I 5). Oachtett huru offthe som de .. aff rättenn tillsagde äre widh straff till att wÿke s(a)mme hws. 2SthmTb. 7: 301 (1586). (De) skole .. wijke Rijket, och lijdhe thet straff som Sweriges Lagh öffuer them kan vthwijse. AffhBesl. 24/7 1599, s. C 1 a. Såsom the .. aldrigh hafwa welat .. wijka then Ewangeliske Sanningen. Schroderus Os. III. 1: 351 (1635). Warandes Gyllenhoff, Banck, Erich Hansson, förbudne att wijka staden. ConsAcAboP 5: 34 (1680). Ingen Köpsven fick antagas, som ej satte borgen för sig att han ville tjäna i sex år, och sedan antingen vinna burskap eller vika staden. Hallenberg Hist. 3: 155 (1793). Jag viker icke platsen. Ljunggren Resa 215 (1871). Bååth NordmMyst. 87 (1898). — särsk.
a) med obj. övergående i adverbiell anv., i sådana uttr. som vika sin kos l. sin väg, ge sig i väg. Någre personer udi tu hus hastigtt döde bleffue, hvarföre och bemeltte hus tillstängde och dhe som der udi boot hafve, sijn kos vekne äre. OxBr. 5: 300 (1624). Ther oppå wek hela Församblingen sin wäg, han hade allena 3. â 4. karlar i kyrkian. VDAkt. 1663, nr 319. Vår bästa kraft sin kos / Vikit under stridens möda. Oscar II I. 1: 59 (1858, 1885).
b) olovligt lämna l. hålla sig borta från (ngt); jfr I 2 b. Th(et) Bærendt veek r(e)tten och giorde jngen skeell før sziig. 2SthmTb. 1: 275 (1547). Tienere, som med ominne wijker eller rymmer sin tienst. Stiernman Riksd. 399 (1594). Tilltaaltess Isaacus Martiini Stenius, hwi han hade underståt sigh att wijka arresten, om han meente detta kunna afgå utan straff. ConsAcAboP 2: 73 (1657).
c) (tvingas) överlåta l. avstå från (ngt); särsk. i sådana uttr. som vika stolen (jfr STOL, sbst.1 IV 1 c). Min hustru och min dotter hafr jagh tilsagt wjka sina rum i stolen (i kyrkan) och stå huar the kunna. VDAkt. 1650, nr 20. Engelbrächt klagade, att Lilieholmens fru hafuer wilia trängia hanss fru utur stolen på en solen[n] bönedagh, och måtte och så uika stolen. ConsEcclAboP 354 (1659). Emäda(n) ho(n) iche an(n)at wijste, än iag hade schrifuit E. W. til, at ho(n) skulle wijka sitt benkeru(m) (i kyrkan). Murenius AV 559 (1665). (Han) måste vika platsen för kammarrådet .. Theorell. Trolle–Wachtmeister Ant. 2: 245 (1889).
3) (†) motsv. I 3: kapitulera l. ge efter inför l. underkasta sig (ngn l. ngt) (o. dra sig tillbaka); äv.: gå ur vägen för l. undvika (se b). När bönd(e)rne icke wille wike hono(m) och i(n)ryme hono(m) alle ängene, war .. her Påvel i Sexmäki till och latt affbrenne tree bönd(er)nes gamble ladur. Teitt Klag. 267 (1555). Danska och Swenska kunde sig icke förlika, / Och ingendera wille annan wika. Carl IX Rimchr. 42 (c. 1600). Lifwet moste döden wika. Scherping Cober 2: 321 (1737). (Majoren) måste ändteligen wika myckenheten, och gifwa sig fången. Nordberg C12 1: 537 (1740). Vik stora hopen. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) i fråga om att vara (ngn) underlägsen l. stå tillbaka för (ngn). Szå will och drängen ware the gambles lijke / och them eij meth et gått ordh wijke. 2Saml. 9: 162 (1569). Wij äre till sinnes at maintinere .. att thee Swensche och Giöter ickie wijke någon annan Nation i mandom. Schück VittA 1: 36 (i handl. fr. 1617). Rubinen en Demant, Corallen Perlan wijker. Granatenflycht Ord. 3 (1710). En Fogel .. / .. Som i sin tungas färdighet, / Knapt wille .. / Sin egen Herre wika. Frese VerldslD 169 (1724, 1726).
b) gå ur vägen l. vika undan för (ngn); äv.: undvika l. hålla sig borta från (ngn l. ngt). Then .. ei arbeta wil, utskrifwes til Kneckt och wike Grufwan. Bergv. 1: 40 (1612). Ty mål och Wågh vth och in alt lijka / Beholt, om tu wilt ewig förbannelsze wijka. Aschaneus HwsRegl. 26 (1614). Må han vijka fienden det mesta han kan, och icke någon fäldtslacht med honom hazardera. OxBr. 8: 27 (1631). Huru de som på vägar mötas hvarannan vika skohla. 2RARP 8: 209 (1734). Olärda hopen vike! Jag hatar den. Adlerbeth HorOd. 89 (1817).
c) i fråga om att låta sig påverkas l. förledas o. d.; särsk. i sådana uttr. som inte (l. ej) låta vika sig l. kunna vikas. Sendom Timotheum .. till ath styrkia idher och trösta idher om idhra troo, på thet ath ingen skulle lata wika sigh vthi then(n)e bedröffuilse. 1Tess. 3: 3 (NT 1526). Så blef .. besluthit att ville .. blifve beståndendes .. vedh then evangeliske rene lärdom .. och sigh ther ifrå ingelunde ville vicke låthe. RA I. 1: 528 (1547). At the hade steenhierta, som sigh hwarken läto wika eller böya. PErici Musæus 5: 190 b (1582). Dermedh seer V: R:diss P: D:tas huru skamfulle och motwillige dhe ähro, och inbilla sigh dhe intet skohla låta wijka sigh. VDAkt. 1658, nr 184. Han kunde ej en hårsmån wikas derifrån (dvs. från sin religiösa tro). Fryxell Ber. 4: 46 (1830).
4) (†) i fråga om att rikta ansvar mot l. skuldbelägga ngn; särsk. i sådana uttr. som vika skulden på l. till ngn (jfr SKULD, sbst. I 7 c), rikta skulden mot l. lägga skulden på ngn; i vissa fall möjl. att uppfatta ss. särsk. förb. Att ther icke .. motte komme nogett rop eller rycthe aff, eller skylden motte wijkes oss till. G1R 18: 204 (1547). Wille wiika henne opå, th(et) hon skulle haff(u)e slagiid pigon, szå att hon skulle haff(u)e dødt aff hennes handawerk. 2SthmTb. 3: 50 (1553). Huruledes .. (han) sielff giortt mÿckin skalkheet wijkandes skulden på Zathan. 3SthmTb. 9: 300 (1617). Oluff Jönssons mooder .. bekiende sigh wara schylligh .. föruthen 7. D(ale)r 24. öre silf(e)r M(yn)t och .. 2. T(unno)r 20. k(anno)r korn .. som hon wille wijka opå hust: Anna i vthvich. ÅngermDomb. 1647, s. 54.
5) [möjl. bildl. anv. av 1, med tanke på att man gm att vika ngt (i tanken) markerar det ss. upptaget] reservera (ngt); särsk. med avs. på dels plats l. bord o. d., dels dag l. tid(savsnitt). Fundera på saken så länge tills vi råkas. Jag viker bord i foyern. Benedictsson o. Lundegård 19 (1888). Nästa lördag bör lämpligen vikas för Svenska teaterförbundets maskerad på Hasselbacken. DN(A) 1929, nr 53, s. 9. Man viker en plats vid bordet genom att luta en stol mot det, och därefter går man fram till disken. Paulsson SvStad 1–2: 84 (1950). Okej, klockan tjugotvå noll noll går Kuriren i press, och jag viker en helsida. Gripe Tordyv. 198 (1978).
6) (†) i fråga om tid: förflyta; anträffat bl. i p. pf., ss. senare led i ssgr; jfr FRAM-, FÖR-VIKA o. NÄST-, SIST-VIKEN samt NYSS-VIKNE.
III. refl.
1) motsv. II 1: (frångå sin naturliga ställning o.) bilda en båge l. vinkel o. d., böja sig. König Mec. 128 (1752). Han .. sköt Konungen en kula igenom armen, hvilken hade gått igenom lifvet om icke Konungen hastigt vikit sig på sidan. HSH 3: 50 (c. 1800). Både vid smidning och vid valsning måste noga tillses, att icke metallen någonstädes viker sig dubbel. Almroth Karmarsch 166 (1838). Tapeter hvilka i meterlånga flikar lossnat från väggen och vikt sig inåt. Lewenhaupt Reddy 94 (1907). Kulsprutorna fingo ett helt led att vika sig som i en artig bugning. Blomberg Överg. 214 (1915). — särsk.
a) om kroppsdel (i sht i fråga om ofrivillig rörelse): ge efter o. böja sig; särsk. i sådana uttr. som benen l. knäna viker sig (under ngn). Det ses på hvarje geste, hur vi försöka dämpa / .. (rusets verkan) Fast benen vika sig och tanken vilse går. CVAStrandberg 2: 208 (1865). Att Ebba, sedan ena foten vikt sig under henne vid en promenad .. undergår massagebehandling. SnoilskyVänn. 2: 128 (1887). Hans knän veko sig i rädsla för oberäkneliga följder. Janson Lögn. 7 (1912). Benen viker sig under henne; hon håller bokstavligen på att saxa ihop. Hedberg DockDans. 33 (1955).
b) (ngt vard.) till följd av l. ss. uttryck för stark känsla l. sinnesförnimmelse o. d.: böja sig djupt l. kraftigt ned l. framåt; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av av o. angivande slag av känsla osv.; särsk. i det hyperboliska uttr. vika sig dubbel; ibland äv. (vard.): gå o. lägga sig (för att vila). Nästa morgon kom .. (tiggaren) igen .. och vek sig dubbel många gånger om ute på min veranda. Cavallin Kipling Emir. 79 (1898). Jag måste ta tag i en lyktstolpe .. för att jag inte skulle vika mej, om jag var ute, när hostan kom på. SD(L) 1905, nr 70, s. 4. Ja, segla du nu bäst fasingen du vill, för nu viker ja mej ett slag. Engström 1Bok 13 (1905). Ynglingen vek sig av smärta. ÖstersundP 23/1 1999, s. 8. Emilia viker sig dubbel av skratt. Jörgensdotter BergDöttrar 229 (2009).
2) motsv. I 3 o. II 3: ge sig l. foga sig, upphöra att göra motstånd l. strida för sin sak. Högberg Vred. 1: 226 (1906). Blek och kuvad kröp professorn upp på sin stol och kastade korten utåt bordet. – Jag viker mig, kved han. Delblanc Nattresa 126 (1967). I klartext betyder .. (uttalandet) förmodligen att partiet hellre viker sig i tronföljdsfrågan än att riskera ytterligare ett valnederlag. SvD 22/7 1977, s. 2. Vattenfall viker sig för protesterna mot den planerade kabeln till Polen. SvD 5/4 1998, s. 4.
1) till I 1: ändra rörelseriktning, göra en sväng, svänga av (se svänga av 5 a) l. ta av (se taga av II 2); särsk. i förb. med riktningsangivande adverbial; äv. tr.: svänga av från (väg o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk.: göra avsteg l. fjärma sig (från ngn l. ngt) (jfr vika, v.2 I 5). Wika aff rätta wäghen. OPetri 2: 38 (1528). Hvar någen fremmande eller inlendsk köpman viker af the almennings landzväger (osv.). RA I. 1: 276 (1540). Wij skole icke tienckia til at wijka aff ifrå Gudh, när wij komme i bedröfwelse. Rothovius 4Pred. G 6 a (1645). Vid sidan af trappgången vek hon af, tog en nyckel .., öppnade och bad honom stiga in. Benedictsson Peng. 261 (1885). Så vek Erland av till vänster och vägen blev med ens krokig och backig. Gustaf–Janson ÖvOnd. 43 (1957). särsk. till I 1 a, om stig l. väg o. d., ngn gg äv. om ledning i maskinell anordning: göra l. gå i en sväng, svänga av (se svänga av 5 b). Polhem Invent. 60 (1729; om stånggång). Gatan vek av snett åt vänster. FemFinFörf. 21 (1974).
2) (†) till I 2: ge sig i väg; äv.: smita i väg l. fly; äv. tr. Thet Danske rådz insigle stod ther fore, / När the, the Swenske theris tro tilsuore. / Ellies hade the aldrig Stockholm fått, / Vten weket aff Swerige mz håen oc spott. Svart Gensw. G 7 b (1558). Wijk aff, tu skalt honom ey röra. Dalius Valet. C 4 b (1681). (Sv.) Wika af .. (eng.) to run away, to elope. Serenius (1741).
3) (†) till I 3 (a), i sht om soldater l. armé o. d.: (upphöra med motstånd o.) dra sig tillbaka l. retirera. Tå bleeff stridhen så hård, at her Steen (Sture) moste wika aff igen. OPetri Kr. 271 (c. 1540). Men han spänte Bössan och badh honom wijka af, för alle de tusand. VRP 1624, s. 50. KKD 3: 199 (1711).
4) till II 1: (†) vika (o. därmed förminska (tyg l. papper o. d.)); särsk. i fråga om att markera en boksida gm att vika ned ett hörn. Klädet (som används till huvudbonad) vikes af på den ena längden till 1/4 aln: Kastas öfver hufvudet. Barchæus LandthHall. 25 (1773). (Jag) har för mitt eget nöje vikit af månget blad i det sednare häftet, der innehållet ej var af polemisk syftning. Bremer Brev 2: 518 (1846). WoH (1904). —
VIKA BORT10 4. [fsv. vika bort] särsk. (numera mindre br.) till I 2, 4: bege sig bort l. försvinna. Här i byarna så länge som åschen gick om natten så ringde the medh sina klåcker, att trullen skulle wijka bort. Bolinus Dagb. 37 (1668). Att hvarje oren tanke, / Allt lågt begär med ens vek bort ur själen. Wulff Petrarcab. 541 (1907). jfr bortvika. —
VIKA IHOP10 04, förr äv. TILLHOPA. till II 1: gm vikning förminska (ngt) till omfånget, sammanvika; äv. refl. Serenius Ss 3 a (1734). Innan jag vek ihop brefvet, skulle jag läsa igenom mina rader. Almqvist AMay 70 (1838). Olivbladen, som vikt ihop sig af torka. Heidenstam Skog. 289 (1904). jfr hopvika. —
VIKA IN10 4.
1) till I 1: svänga in (ngnstans); i Finl. äv.: titta in (ngnstans l. hos l. till ngn), besöka; jfr invika 2. Wij wilie intet wijka in på åkrar eller in på wijngårdar .., landstråtona wilie wij fara. 4Mos. 21: 22 (Bib. 1541). Om söndagarna är det regel att han på hemvägen från kyrkan viker in hos Lithéns. Vasenius Top. 2: 129 (1914). Där är nu den smala skogsväg som hon ska vika in på. Lundkvist Hägerskog 13 (1959).
3) (†) till II 4, särsk. i uttr. vika skulden in (up)på ngn, lägga skulden på ngn. LPetri Wijgd. A 1 b (1538). Huar söker wijka skullden in på den andra. VDP 1670, s. 270. —
1) till I 1: bege sig l. svänga ned (till en plats). Fordna stjernbilder .. hade försvunnit från fästet eller vikit ned till horizonten. Almqvist DödSag. XIII (1845).
2) till II 1: vika (ngt) nedåt. Goda tak-plåtar böra wara .. miuka, så at kanterne kunna wikas ner, eller falsas, utan at brista. Rinman Jernförädl. 106 (1772).
3) till III 2, refl.: (på ett ovärdigt l. fegt sätt) upphöra att göra motstånd l. att strida för sin sak. GbgP 9/12 1989, Bil. s. 15. Tidigare har spelarna vikit ner sig när det gått emot laget under matcherna. I dag kämpade alla. GbgP 11/10 1993, s. 20. —
1) till I 1–4: vända l. bege sig tillbaka; särsk.: retirera l. dra sig tillbaka (inför motstånd l. svårighet o. d.); om ngt sakligt äv.: vika undan l. försvinna. (Att) rydzerne ähre vekne tilbake in udi theris landh igen. G1R 26: 158 (1556). Dett andra Rytteriedt weku för fienden tillbakar. RARP 1: 65 (1627). Tandköttet begynner wika tilbaka, och tänderna synas ganska långa. Orrelius Djurkänn. 500 (1776). All oro viker tillbaka. Hallström Sagodr. 116 (1910).
2) till II 1: vika (ngt) i riktning bakåt l. tillbaka. Schulthess (1885). Flickan vek tillbaka skalet och började äta av bananen. Zetterström VärldHj. 39 (1942). —
1) till I 1, 3: (ge upp o.) retirera l. dra sig tillbaka; äv.: gå l. flytta sig ur vägen l. hålla sig borta (från ngn l. ngt); skygga l. väja (för ngt) (jfr 5); äv. i utvidgad l. allmännare anv.: bete sig undvikande l. (i sht i fråga om blick o. d.) glida undan. SalWijsh. 18: 25 (öv. 1536). Åszninnan sågh migh, och week undan för migh j tree gångor. 4Mos. 22: 33 (Bib. 1541). Wijka vndan för heetan och wärman. Linc. K 6 a (1640). Fienden måste vika undan. Carl XII Bref 93 (1708). Vem är egentligen Jakob, han som viker undan med blicken och tanken? Hartman NattLys. 18 (1951).
2) (†) till I 2: ge sig i väg (från l. till en plats o. d.); särsk.: smita i väg l. fly. Klag. 4: 15 (Bib. 1541). (Har gäldenär) wikit undan; ege Rätten .. förelägga barn, som till laga ålder komna äro, att bouppteckningen edeligen styrka. SFS 1862, nr 51, s. 10.
3) till I 4, om ngt sakligt: upphöra l. försvinna bort; äv.: stå tillbaka l. träda i bakgrunden; äv. om ngt konkret: ge efter (för tryck l. press o. d.). Ju närmer jag tyckte mig komma, ju mera wek liuset undan. Dalin Arg. 1: 300 (1733, 1754). Ett af .. kilformiga stenar sammansatt hvalf .. är genom säkra vederlag understödt på båda ändytorna, så att det derstädes ej kan vika undan. Rothstein Byggn. 297 (1857). Det finns .. en oro inför att den egna positionen och kulturen ska få vika undan för arbetarrörelsens krav. Gaunt o. Löfgren MytSv. 45 (1984).
4) till II 1: vika l. vända (ngt) åt sidan. HH XIII. 1: 245 (1566). När han vek undan sängomhänget för att närmare titta på täcket, fann han en där undangömd .. flicka. Cronholm Minnesbl. 32 (1908).
5) (†) till II 3 b: undvika (ngn l. ngt); särsk.: flytta sig undan l. ur vägen för (ngn l. ngt) (jfr 1). Nu wil man wika undan annars slag, hugg eller hötande, och faller i thet samma ned, och stöter sig til döds (osv.). MB 28: 3 (Lag 1734). Fersen hade .. för andra gången vikit undan en strid med konungen. Odhner G3 1: 572 (1885). —
VIKA UPP10 4, äv. OPP4. till II 1: öppna (ngt (som är hopvikt)) (jfr upp 3 o. vika ut 2); äv.: vika (ngt) uppåt. Murenius AV 598 (1666). Grefven, som vil skynda sig at läsa billetten, viker op densamma. Pilgren FigBröll. 119 (1785). Sedan jag vikit upp ärmarna .. skyndar jag att med egen hand sammanvispa en kompositionsås. Carlén Köpm. 1: 369 (1860). jfr uppvika. —
1) till I 1, 2: ge sig i väg (från en plats); äv. (o. numera bl.): svänga l. vända ut (någonstans). Sedan de sågo sig icke längre kunna bibehålla Staden Stockholm, stucko de honom i brand kort förr än de weko ut. Rüdling 200 (1731). Vi gingo ned på gatan för att vika ut på torget. Engström Lif 90 (1907).
2) till II 1: öppna l. släta ut (ngt (som är hopvikt)); jfr vika upp. Weste (1807). Louis tappade en bok, tog upp den och vek aktsamt ut ett bräckt pärmhörn. Bergman Mark. 97 (1919).
3) (ngt vard.) refl., i oeg. l. bildl. anv. av 2: visa sig mer l. mindre naken på offentliggjord bild; äv.: offentligt berätta om intima detaljer i sitt liv; ngn gg äv. tr.: offentligt exponera l. lämna ut (ngn l. ngt); vanl. nedsättande l. klandrande. GbgP 10/5 1981, s. 2. Ni får tolka det som ni vill. Jag kan aldrig vika ut en klient, sade (advokaten). SDS 6/10 1994, s. A6. Många trycker på att jag vikt ut mig. För mig var det roliga bilder men jag har presterat annat sedan dess. SvD 10/1 1998, s. 16. —
VIKA ÖVER10 40. till II 1: vika (ngt) så att det kommer att ligga över ngt annat. Heinrich (1814). Lägg smöret på degens ena halva, vik över den andra och se till, att degens kanter stämmer kant mot kant. StKokb. 23 (1940).
-DÖRR. dörr som öppnas gm att vikas ihop (åt sidan); jfr -port, -vägg. 2NF 26: 118 (1917). Plissé-dörren – den praktiska vikdörren. Form 1952, Ann. s. 20. —
-VÄGG. hopvikbar vägg; jfr -dörr. Vikväggen delar Östra reals gymnastiksal i två lika hälfter, så att lektion kan hållas i båda samtidigt. Dörren är delad så att den kan skjutas ihop som ett dragspel. SvD(B) 8/10 1953, s. 8.
B: VIKNINGS-KANT. kant som uppstår vid vikning. (Fodret) bör .. endast räcka till överslagets vikningskant. Sömnadsb. 169 (1915).
VIKBAR, adj. som (lätt) går att vika. Spärrgallret, .. vikbart i fyra delar, är af smidt, syrerenadt och oljedränkt järn. TT 1895, Byggn. s. 56.
Avledn.: vikbarhet, r. Smidigheten mätes genom papperets hållfasthet vid vikning (vikbarhet). KemT 1909, s. 65. —
VIKERSKA, f. (†) kvinna som yrkesmässigt viker ngt, särsk. i fråga om skotillverkning l. vikning av tvätt. Manglerskor och vikerskor erhålla genast arbete. Upsala 14/10 1921, s. 8. Nåtlerskor, perforererskor, fodersyerskor, skärflerskor, vikerskor. YrkesförtArbFörmedl. 14 (1952).
Spalt V 982 band 37, 2017