| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VILSEN vil3sen2, adj. vilsne, vilsna; vilsnare; n. o. adv. VILSET.
1) som har kommit l. råkat l. gått vilse (se d. o. I 1), vilse (se d. o. II 1); särsk. i uttr. bli vilsen, komma osv. vilse; äv. om väg o. d.: som för l. leder vilse, särsk. i sådana uttr. som på vilsna vägar; särsk. i jämförelser l. i bild; äv. substantiverat. Thet sargade läk. / Thet otamda späk. / Thet willsna uplet / Och för thet til rätta. SionSång. 2: 82 (1745). Hade .. (de kristna urkunderna) gått förlorade .. så skulle de Christnas samfund icke blifvit annat än en villsen hjord utan herde. Agardh ThSkr. 2: 120 (1856). Jag på vilsna vägar vandrat. Östergren Dikt. 124 (1871). Hans vilsna vandringar. Wulff Dante 35 (1897). I dimma bliva lapparna mycket lätt vilsna, ty de använda ej kompass. PåSkid. 1928, s. 123. Han hade något ångestfullt i ögonen, som ett fångat djur eller ett vilset barn. Thorén Herre 42 (1942). Giriga kustbor som ville locka vilsna seglare att stranda för att kunna döda dem och plundra deras skepp. Strömholm Fält. 66 (1977).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1 (jfr VILSE II 2), med försvagad l. försvunnen rumslig innebörd: förvirrad l. bortkommen; osäker l. villrådig; äv. närmande sig bet.: främmande l. hemlös; i sht förr äv.: snurrig l. vimsig l. (smått) tokig (särsk. i uttr. vilsen i huvudet, snurrig osv. i huvudet); äv. om ngt sakligt (se a, b). Franzén Skald. 3: 439 (1829). (Oden kan) göra häxor vilsna och oskadliga. Wisén Oden 47 (1873). Var det sömnen och tröttheten, som tyngde gubben och gjorde honom vilsen i huvudet? Koch AntHav. 6 (1909, 1918). Rut drack minst, knappast något .. men syntes ändå bli vilsen. Lo–Johansson Kungsg. 314 (1935). (Han) såg så obeskrivligt vilsen och hjälplös ut. Siwertz Förtr. 313 (1945). (Författaren) kände sig vara den vilsnaste av dem alla. Han namngav sig i ett självbiografiskt utkast .. ”En sparv i tranedans”. 3SAH LXIX. 1: 32 (1960). Det sorglösa naturbarnet har blivit en vilsen, rädd och tvivlande sökare. GbgP 17/2 1990, s. 23. — särsk.
a) i överförd anv., om kroppsdel l. tanke l. prat o. d.: som vittnar om l. tyder på vilsenhet. Barmhertige Gud! bind åter tillsammans mina vilsna tankar. Jolin MSmith 87 (1847). Små vilsna ögon. Wirsén Sång. 32 (1884). Man höll på att tröttna på gubbens vilsna prat. Lo–Johansson Stat. 1: 99 (1936). (Hon) blev .. stående där, strykande med tafatta och vilsna händer över Sebastians rock som slarvigt trätts på sned över hängaren. Krusenstjerna Fatt. 3: 121 (1937). Associationen mellan den ensamma stjärnan och hans egen själ, den darrande och vilsna, infinner sig genast. Werin Ekelund 1: 186 (1960).
b) om ngt sakligt (jfr a), särsk. om (enstaka) föremål l. företeelse som inte (på ett naturligt sätt) hör hemma l. ingår i sammanhanget; i sht förr äv. närmande sig bet.: felaktig l. oriktig. Naturens Herre (har) sörjt för att intet wilset ord får slippa ur ett snille, förr än (osv.). SKN 1843, s. 31. Stagnelii dikt, om än historiskt vilsen och mindre lyckad som ett helt, är dock ofta härlig i sina detaljer. Cavallin o. Lysander 2: 314 (1876). En vilsen vind tycktes lätt stryka fram öfver mossan. Lindblad Long NordlStig. 1: 27 (1916). Romantiken och idyllen i flottans huvudstation, så vilsna de än kunna synas oss i teknikens tidevarv, träda (osv.). VFl. 1938, s. 22. Torget utanför ser ut som ett futuristiskt kalhygge, med några utplanterade lyktstolpar bland vilsna träd och planlöst parkerade bilar. HbgD 20/1 2002, s. 13.
VILSNA, v. (numera bl. tillf.) till 1: gå l. komma vilse, bli vilsen; ngn gg äv. tr.: föra (ngn) vilse, göra (ngn) vilsen; äv. mer l. mindre bildl. (jfr vilsen 2). Runeberg (SVS) 3: 207 (1841). (Orten har) kommit alldeles ur modet, och sällan finner någon vilsnad turist .. tid och lust att inslå stigen, som leder till den ensliga dalen. Schybergson Estlander 118 (1865). (Gengångaren) kan antaga många underliga skepnader och skrämmer och vilsnar folk. Hagberg DödGäst. 573 (1937). Fler än jag har vilsnat i identitetsskogen. SmålP 10/2 2015, s. B24.
Spalt V 1130 band 37, 2017