Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VIMMELKANTIG vim3el~kan2tig, förr äv. VIMMERKANTIG, adj. -are. adv. -T; l. VIMMELKANT l. VIMMERKANT, adj.; adv. =.
Ordformer
(vimmel- (hv-, hw-, w-) 1695 osv. vimmer- (hw-, w-) 1650–1851. wimber- 1639–1656. wimer- 1755. -kant 1639–1835. -kantig 1650 osv.)
Etymologi
[sv. dial. vimmerkantig; förleden sannol. bildad till VIMLA, v.2 (l. ngt därmed samhörigt ord), senare leden är KANTIG resp. KANT, adj.]
om person: yr i huvudet; virrig l. omtumlad l. förvirrad; förr äv. om huvud; jfr SVIMMEL-KANTIG. Schroderus Comenius Reg. f 1 b (1639). Man har ärfarit, at ½ stop het-gäsit Medel-öl, har gjordt hufvudet vimmelkantigt. VetAH 1770, s. 267. Att tjuren började bli vimmelkantig .. och visste inte hvart han skulle ge sig af. Nyblom Hum. 170 (1874). Föraren hade fått ett slag i huvudet och var en smula vimmelkantig. SvD(A) 1931, nr 239, s. 24. När man kom på bron och tittade ner, blev man vimmelkantig. Rallarminn. 115 (1949). Iti var den enda kvinnan i mitt liv som begärt mig. Det gjorde mig yr och vimmelkantig. Pleijel Fungi 179 (1993).
Avledn.: VIMMELKANTIGHET, r. l. f. förhållandet att vara vimmelkantig. Posten 1768, s. 158.

 

Spalt V 1139 band 37, 2017

Webbansvarig