| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VINA vi3na2, v.2 -er, ven ve4n, vinit vi3nit2, förr äv. -er, -te, -t l. -ade (pr. sg. vin OPetri 2: 35 (1528), Linné Diet. 1: 68 (c. 1750); vinar Tessin Bref 2: 151 (1754), Stagnelius (SVS) 4: 261 (1822); viner JBureus hos Lindroth Bureus 30 (c. 1600) osv. — ipf. ind. sg. ven (-ee-) VRP 1647, s. 228, osv.; vinade Tessin Bref 1: 154 (1752), KalSvFolkskV 1909, s. 264; vinte Dalin Vitt. II. 5: 38 (1742), Ossian 3: 11 (1800). — sup. vinat Nordenskjöld Oneir. 2: 17 (1783), Topelius Fält. 3: 182 (1858); vint Ossian 3: 44 (1800), Quennerstedt C12 1: 197 (1916); vinit Lidforss DQ 1: 246 (1888) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Lidner (SVS) 3: 129 (1788), SvLittFT 1833, sp. 731); jfr VIN, sbst.4
1) (numera bl. ngn gg) om djur (förr särsk. om svin): ge ifrån sig ett gnisslande l. kvidande l. gnällande l. gnyende l. jämrande läte; äv. om läte l. skri o. d. (jfr 2 b) (särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.); förr äv. om person: kvida l. gnälla l. gny. Jtt swijn, ää huru hart man binder thet, såå hwijn thet jw likauel. OPetri 2: 35 (1528). (En havsfru) lågh i Sanden, och stelte sigh mycket ynckesammer, hween och greet illa. RelCur. 75 (1682). Holländaren hviner som en sjöfogel. Fransosen skrattar som en skata. Bergman VSmSkr. 145 (1825). När jag kommer tillbaka och skall ha betalning, får du inte hvina, inte grina och inte visa tänderna. SvLekar(GAAkad.) 1: 103 (c. 1860). De oroliga viporna lyfta i stora svärmar vid hvar anledning till nervositet och ge till sitt underliga hvinande skri. Hallström Skepn. 260 (1910). Från hunden kom .. ett vänligt vinande till svar. Hallström Händ. 90 (1927).
2) om ngt sakligt: avge l. åstadkomma ett visslande l. susande l. tjutande entonigt o. utdraget o. mer l. mindre genomträngande ljud; särsk. om vind l. storm, särsk. med bestämning inledd av prep. i, angivande det som sätts i rörelse av vinden o. därmed åstadkommer ljudet; äv. dels om det ljud som uppkommer då luften sätts i rörelse av vingslag o. d. (se särsk. c), dels om nederbörd; äv. mer l. mindre bildl. När Aeol huin- ok hwäser hwart åth drager hann? Lucidor (SVS) 378 (1674; uppl. 1997). Kalla rägnbyar hvinte om öronen. Wallenberg (SVS) 2: 103 (1771; uppl. 1999). Stormen hven i träden på holmarna. Læstadius 1Journ. 334 (1831). Då hördes plötsligt krigets stormar hvina. Böttiger 1: 45 (1856). En fin hvissling, som ett menskligt öra knappt kunnat höra på tjugu stegs afstånd i det hvinande yrvädret. Topelius Vint. I. 1: 206 (1859, 1880). Vind och blåst, som hvinade genom de i hvart ögonblick öppnade dörrarna, åstadkom ett olidligt drag. Ramsay Barnaår 8: 151 (1907). Vindarna ven, snön föll, vattnet i vår vik stelnade långsamt till is. TioHundar 28 (2009). — jfr STORM-VINANDE. — särsk.
a) om föremål l. växt o. d. som sätts i rörelse av vind l. handkraft l. elektricitet o. d.; äv. om musikinstrument; ibland övergående i (o. svårt att skilja från) 3. Masten bågnade. Tråszarne hwijnte. Mörk Ad. 1: 16 (1742). Tisteln skakade där sitt ensliga hufvud: mossan hvinte för vinden. Ossian 3: 11 (1800). Dragspelet hvinade, gnällde och kved, / och Jeppa sjöng en visa från Tvedörra hed. Hansson NVis. 35 (1907). Telefontrådsnäten vina. Ullman Silv. 114 (1918). Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln, / .. en innestängd i en vinande hiss. Lindegren Vint. 6 (1954).
b) om ljud l. läte o. d.; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.; jfr 1. De slitna / Grenarne re’n med hvinande gny nedspridas. Adlerbeth Æn. 94 (1804). Kanon-dundret och glädtiga hurrarop hveno genom luften. Crusenstolpe Mor. 6: 48 (1844). Signalen hviner, / Och hvisslingen flyger bland snöiga furor ut. Bååth Dikt. 1 (1879). Applåderna veno på Château Barowiak, som den vårstorm vi alla längta efter. SvD(A) 1929, nr 69, s. 8. Hör du det där då, Valdo, det… vinande ljudet och sen gurglet? Brunner SvVill. 194 (1987).
c) i opers. konstruktion. (Svanen) flyger skarpt, så at thet hwijner och pijpar vti Wädret vthaff hans Wingar. IErici Colerus 1: 114 (c. 1645). Det tjöt, pep och hven från sjön. NordRevy 1895, s. 15. Fiolerna .. rasade och tjöto så det hvinade utefter strängarna. Rönnberg Brovakt. 23 (1904). Det väser, det hviner / från tunga maskiner; / vårt näringslifs anda / hörs flämta däri. Flensburg Sång. 115 (1915). Lu Zhishen grep .. staven i handen och svingade den så att det ven i luften och höll hela tiden kroppen blick stilla. Malmqvist BerTräskmark. 1: 163 (1976).
3) hastigt röra l. förflytta sig (så att ett vinande ljud uppstår på grund av vinddraget); särsk. (o. i vissa språkprov med kvardröjande bet. av 2 a) om kastvapen l. projektil o. d.; äv. med indirekt personobj. o. adverbiell bestämning angivande plats l. område; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om piska: gå hårt tillrätta (med ngn l. ngt). Envallsson SvenMaja 33 (1789). Vi ha nu varit .. nedkrupna i kärren, medan kosackpikarna hvinat oss om öronen. Topelius Fält. 3: 182 (1858). Jernbanor korsas, jernbanor sammanlöpa och skiljas åter, tåg hvina förbi, lif och fart öfverallt. Wieselgren ÖAtl. 43 (1876). Hans värld var icke den, där kulorna hveno och huggvärjorna rasslade; hans bana blef hofmannens. Tegnér SvBild. 66 (1896). Hans (dvs. Strindbergs) satirs piska viner åter med obarmhärtig hand i Det nya riket .. över samhällslyten och samhällspelare. Höglund Branting 1: 56 (1928). När Yang Zhi denna gång hörde pilen vina genom luften satt han lugn kvar i sadeln. Malmqvist BerTräskmark. 1: 260 (1976).
VINA FÖRBI10 04. till 3: (med ett vinande ljud) hastigt röra l. förflytta sig förbi (ngt l. ngn); äv. utan obj. Spårvagnarna vina förbi. Heidenstam Dag. 134 (1907, 1909). Kulorna ven förbi mitt huvud och i nästa ögonblick var vi utom skotthåll. Larsson LongJohn 341 (1995). —
VINA IN10 4. till 3: (med ett vinande ljud) hastigt röra l. förflytta sig in (ngnstans). Då en kula hven in genom fönstret och slog in i väggen ofvanför de samtalandes hufvuden. Mellin Nov. 2: 314 (1849, 1867). Kall luft viner in mellan oss när jag motvilligt lösgör mig från hans kropp och kliver av. Bredow BaraInte 152 (2009). —
VINA TILL10 4. (numera bl. tillf.) till 2: plötsligt (börja) vina l. tjuta; förr äv. till 3: (med piska o. d.) hastigt slå l. klatscha till (så att ett vinande ljud uppstår). Han hvinade till med sin långa piska mot den närmast stående mannen. Aho Enris 1: 105 (1899). Stormen ven till och brottades kring knutarna. Johansson RödaHuv. 2: 299 (1917).
Spalt V 1166 band 37, 2017