| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VITTNA vit3na2, v.2 -ade (OPetri Tb. 10 (1524) osv.) ((†) pr. sg. -er Berchelt PestOrs. A 8 b (1589), Bureus Påw. C 1 a (1604)). vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (numera bl. tillf., BtÅboH I. 7: 8 (1635) osv.), -ERSKA (†, Schroderus Dict. 21 (c. 1635)).
1) motsv. VITTNE 2, om person: (i syfte att beskriva l. bekräfta faktiska l. verkliga förhållanden) ge upplysningar om vad man sett l. hört l. upplevt l. på annat sätt fått direkt kännedom om; särsk. med bestämning inledd av prep. om; äv. (numera bl. tillf.) med obj., särsk. dels: intyga (ngt), dels: bevittna (se d. o. 5) (ngt), dels: redogöra för l. berätta om (ngt), dels i uttr. känd sak är så god som vittnad (se KÄNNA 17 a). Jesus .. behöffde (inte) ath någhor skulle witna för honom om menniskiona, ty han wiste huad j menniskione war. Joh. 2: 25 (NT 1526). Mithridates .. förde Krigh emoot the Romare vthi 46 åhr, som Justinus witnar. Baazius Upp. 114 a (1629). Tacitus witnar om Tyskarna, at de brukat måla sina Sköldar med utwalda färgor. Lagerbring 1Hist. 2: 701 (1773). Folket strömmade till de heliga spelen, för att vitna hans (dvs. kejsar Neros) segrar i täflingslekarne. Rydberg RomD 74 (1877). Märtas bröder var världens snällaste gossar, det har jag hört många vittna. Hedberg DockDans. 65 (1955). I reportage och böcker vittnade .. (författaren) om sin entusiasm för nazismen. Östling NazSensm. 118 (2008). — jfr BE-, OM-VITTNA. — särsk.
a) motsv. VITTNE 2 a, i fråga om att avlägga vittnesmål (se d. o. 2) i domstol o. d.; särsk. i förb. med prep. mot (i sht förr äv. på) l. om. At han witnade th(et) marti(n) gwlsmid haffde kallat hieronymu(m) en fforræde(re). OPetri Tb. 11 (1524). Witnen som witna om dråpet. Stiernhielm WgL Ordel. 101 (1663). At thesse männer / Ha wittnat på mig falskt. Kolmodin QvSp. 1: 689 (1732). (Tolvåringen) hade kallats att vittna mot sin far. Johnson DrömRosEld 50 (1949). Att begära att en journalist ska vittna mot en källa är psykologiskt ungefär som att försöka tvinga en arbetare att inför domstolen skvallra på kamrater. DN 12/11 1988, s. 2. — jfr OM-, PÅ-VITTNA.
b) motsv. VITTNE 2 d, i fråga om religiösa förh.; i tr. anv. stundom närmande sig bet. dels: bekänna (se d. o. I 3 a α), dels: förkunna (se d. o. 2). Joh. 3: 11 (NT 1526). Dessa kristna, som alltid varit beredda att vittna sin kristendom genom blodstörst. Högberg JesuBr. 2: 233 (1915). Han kunde i mer än en timme frimodigt vittna om Herren Kristus såsom människornas .. Frälsare. SthmArkivÅrsb. 1961, s. 35.
2) om ngt sakligt, motsv. VITTNE 2 f: utgöra vittnesbörd om l. bevis på (ngt), tyda l. visa på (ngt); äv. (o. numera nästan bl.) med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. om. The .. werk som iach gör witna om mich ath fadhren haffuer sent mich. Joh. 5: 36 (NT 1526). Då utseendet hos slättboen är uselt, är det detsamma som at utseendet ej vittnar flit. CAEhrensvärd (SVS) 1: 87 (1782). Historien vittnar, att höjdpunkten för en nations bildning äfven är slutpunkten för hennes nationalanda och begynnelsepunkten till hennes förfall. Snellman Stat. 29 (1842). Ett par grå, kalla, befallande ögon, som vittnade om orubblig själfsäkerhet. Rydberg Vap. 174 (1891). Om Ölands rikedom under romersk järnålder vittnar mängden av guldfynd från 400-talet. SagSed 1932–34, s. 75. Väggarnas många lager av limfärgsmålning och tryckta papperstapeter vittnar vältaligt om smakens växlingar. Fatab. 1954, s. 20. — särsk. om ngt skrivet l. tryckt. Berchelt PestOrs. A 8 b (1589). At af giäddan månge delar tagas til läkedomar thet witna alla Läkareböcker. Broman Glys. 3: 595 (c. 1740). Hans bok vittnade om hur skakande det var att följa rättegången. Östling NazSensm. 217 (2008).
Spalt V 1513 band 37, 2017