| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VRESIG vre3sig2, förr äv. VRESOT, adj. -are; adv. -T.
1) (utom i slutet numera bl. i fackspr.) om ved (se VED, sbst.2 2) l. virke (se VIRKE, sbst.2 2) o. d.: vars fibrer är oregelbundet vridna l. böjda l. hopgyttrade (till följd av träets kvistighet) (jfr MASURAKTIG); förr äv.: som har knaggar l. knastar; kvistig (se KVISTIG, adj.1 2). Hwad skole tå wij göra med wår barn, som aff naturen äro ond och benägen til synd, och äro lijka som itt wrijsogt och wrongspent trä, thet ingen man retta eller sletta kan? LPetri 1Post. M 2 a (1555). (Sv.) Wresig, adj. (t.) vom Holz: knorricht, knastig. Dähnert (1784). 2 man, arbetande tillsammans, klyfva på 10 timmar, af vresigt virke omkring 200 st. .. gärdsel. KrigVAH 1843, s. 212. Alrotens virke är vresigt som masurbjörk, hvarför det är eftersökt såväl till faner som ock till inlägg. LfF 1901, s. 226. Genom den allt större bristen på råmaterial kom så småningom sprucket, kvistigt och vresigt trä mer och mer i marknaden. TT 1943, K. s. 77. — särsk. (fullt br.) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.
α) om träd l. buske l. stam l. rot o. d.: förvriden l. krokig l. knotig (o. förkrympt l. lågväxt) (jfr MARIG 1); äv. oeg., om skog. I hagen Fans een Eek nedh huggen j håll, kråket och wresigh på många sätt, som icke till någon tingh dugelig war. VDAkt. 1668, nr 49. Med en kort, vresig stam, samt stela, knotiga grenar, tyckes .. (fjällbjörken) sätta sig till motvärn mot den häftiga fjällblåsten. Bremer Nina 658 (1835). I fjälltrakter blir .. (björken) vanligen lågväxt och får en risig krona samt ett groft och vresigt utseende. LbFolksk. 237 (1890). Vresig lövskog som skulle ha varit utrensad för länge sen. Salje Låg. 58 (1971). De brukar träffas i gläntan med den gamla husgrunden och de vresiga vildaplarna. Henschen SkuggBrott 175 (2004).
β) (†) om bergart, särsk. (glimmer)skiffer l. gnejs: vars klyvbarhet försämrats till följd av småveckning l. skrynkling av parallellstrukturen. Cronstedt Min. 89 (1758). Skiktningen hos den här uppträdande gneisen är ofta ytterst vresig. Fennia IV. 5: 5 (1891). Starkt vresig och uppkrossad lerskiffer. SvGeogrÅb. 1940, s. 44.
γ) om landskap l. kust l. vatten(yta) o. d.: som präglas av skarpa l. vassa (ngn gg äv. böljande l. slingrande) former; särsk. (o. numera i sht) närmande sig l. övergående i bet.: karg l. ogästvänlig l. kärv. Den Commenderande utan dessa (kart)kunskaper i et så bergigt land som Sverige, och på så vresiga stränder, blir ofta slagen, och kan sällan hindra fiendens vågade operationer. KrigsmSH 1797, s. 177. En grå och klippig ö .. sticker upp ur den vresiga sjön. Nyblom Österut 142 (1908). Det utmärkande för den (dvs. ablationsmoränen) är ett nätformigt virrvarr av vresiga ryggar. Ymer 1942, 3–4: 23.
δ) i annan anv., dels: sammantrasslad (särsk. om hår l. skägg o. d.: trasslig o. ostyrig), dels: dyster l. ogästvänlig (jfr 2), dels om person: knotig (o. kortväxt). Emedan tankarne flyta lättare på papperet då solen skiner, än då himlen är mulen och ser vresig ut. Stiernstolpe ESkr. 158 (1833). (I god vers bör språket vara) rent och gångbart, utan onödig blandning, sjelfgjorda obegripliga ord och vresuga meningar. Bergklint Vitt. 142 (1837). En kantigt och vresigt byggd liten man. Heidenstam Karol. 1: 310 (1897). Tor Aulins geniala huvud med dess vresiga lugg nickade, då han förde taktpinnen. Laurin Minn. 3: 371 (1931). Silfverstolpe .. hade vuxit upp i ett hem, där generationers .. förfining fick en .. påtaglig materiell verklighetsbakgrund i omsorgen om en vresig torva. 3SAH LIII. 1: 22 (1942).
2) [eg. bildl. anv. av 1 (slutet α)] om person, med tanke på sinnelag l. humör o. d.: grinig l. sur (se SUR, adj. 3 a) l. tvär (o. ovänlig); äv. (utan klar avgränsning från 1 δ) i överförd anv., särsk. dels om ngns sätt l. humör l. tonfall o. d., dels om ngt personifierat. (Att be om ursäkt för sitt brott) sträfwade myckit emot hans stålta modh och wresuge sinne. VDAkt. 1678, nr 330. Mitt klaver har .. stått tämligen obrukadt; också hälsade det mig med en högst ostämd och vresig ton. MoB 7: 49 (1806). Så drifver .. (spelmannen) kring, som det bär till, som slumpen, god eller vresig, vill! Sturzen-Becker 6: 166 (1868). Han lyfte vresigt och vårdslöst på hatten. Hedenstierna FruW 32 (1890). Rottingstolen knarrar vresigt under min tyngd när jag slår mig ned. Sund LanthSon 251 (1997). Vresigare och otrevligare människa har jag nog aldrig träffat. Jonasson Hundraår. 340 (2009).
Spalt V 1579 band 37, 2017