| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VULEN vɯ3len2, vulne, vulna; komp. vulnare; n. o. adv. -LET; förr äv. VUREN, p. adj.; n. o. adv. -RET.
som har utvecklats l. övergått till att vara (sådan l. sådan l. så l. så), särsk. i uttr. (vara) så vulen att; äv.: (så l. så) beskaffad l. funtad; äv. (o. numera nästan bl.) ss. senare led i ssgr: som har drag l. karaktär av l. kännetecknas l. präglas av (det som anges i förleden). AOxenstierna 8: 93 (1633). Hwad elliest kan finnas uthbrustet till någon twist af mindre wärde, dhet är förmodeligen så skickat och wulet, att dhet kan blifwa affhandlat. RARP 4: 25 (1645). Fast I ären grannare än jag, så wet jag dock, at wi för öfrigt äro lika wulne, och at ingen annan åtskildnad är imellan osz, än at I kallas Iungfru, och jag Piga. Modée HåkSmulgr. 5 (1738). Riddarn Astolf, lång och mulen, / Satt i hvita elfvors lag: / Ingen mat var rigtigt vulen, / Allt han såg med obehag. Atterbom LÖ 2: 16 (1827). Det står på .. att, då det är så vulet, att syster Christine tycker mera om herr von Jacobson än om sin fästman, så skall jag (osv.). Elkan Hall 73 (1899). — jfr DRÄNG-, FÄ-, GÄCK-, HÅRD-, ILLA-, JÄTTE-, KARLA-, KNARR-, KORT-, LAT-, MANNA-, PADD-, RUND-, STOR-, SUR-, TORR-, TROLL-, TRÖG-, TVÄR-VULEN m. fl.
Spalt V 1638 band 38, 2019