| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄLLUST vä3l~lus2t, r. l. f.; best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -ar (äv. att hänföra till sg. vällusta, Schroderus Os. 1: 115 (1635) osv.) l. -er (äv. att hänföra till sg. vällusta, Gustaf II Adolf 64 (c. 1620) osv.); äv. VÄLLUSTA vä3l~lus2ta, r. l. f.; best. -an; pl. (numera bl. tillf.) -ar l. -er (se ovan); förr äv. VÄLLUSTE, m.; anträffat bl. i den oblika formen -lusta.
1) känsla av (stor l. innerlig) glädje l. lycka l. tillfredsställelse l. (stort l. innerligt) välbehag l. nöje; förr särsk. om upphöjd l. sublim sådan glädje osv., äv. närmande sig bet.: salighet l. sällhet; numera vanl. närmande sig l. övergående i (o. utan klar avgränsning från) 2; jfr LUST 3. The acta för wällost ath the till en tijdh leffua j kräszligheet. 2Petr. 2: 13 (NT 1526). Wällusten vthi Christi Rijke är stadigh och ewighbliffuande. Phrygius HimLif. 133 (1615). (Dygden) upfyller själen med en ren, en fullkomlig wällust. Posten 1769, s. 498. Gustaf kände ej annan vällust än den, att se menniskor lycklige. Bergklint Vitt. 243 (1772). (Jag fann) en returnerande hyrvagn, som ökade dagens vällust, ty jag fick just hvilande .. komma hem uti mina sälla rum. MoB 2: 80 (1792). De, som omgifva de unga, böra .. gifva akt på brodden af den uppväxande talangen, och vårda den, på det den i mognadens dagar må blifva en vällust för vårt slägte. Lidbeck Anm. 197 (c. 1825). Bos pappa uppehöll sig med vällust vid den glädje och lättnad Lina Lundwalls dotter och svärson ådagalagt över att gumman äntligen knallat sig iväg. Hedberg VackrTänd. 234 (1943). — jfr SJÄLA-VÄLLUST.
2) [eg. speciellare anv. av 1] om (upplevelse av l. åtrå l. begär efter) (intensiv) sinnlig l. kroppslig njutning l. tillfredsställelse; sinnlighet (se d. o. 2); särsk. i fråga om dels inmundigande av mat l. dryck, dels sexuell njutning (se d); äv. med bibegrepp av överdrift l. överflöd, särsk. ungefär liktydigt med: utsvävning(ar) l. frosseri (förr särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med kräslighet (se d. o. 2)); ofta med mer l. mindre framträdande klandrande bibet.; i sht förr äv. konkretare, om enskild omgång av sådan (åtrå efter) njutning osv. (se särsk. c); jfr 1. Vältra sig i vällust. Publiken tjöt av vällust. Vällust är en av de sju dödssynderna. (De) sworo sich j förbundh emoot mich, effther thet iach föractadhe theres kräseligheet och wällost. OPetri 1: 112 (1526). Aldrigh är wällusten så stoor, at man icke omsijder blijr ledze dher wedh. Grubb 470 (1665). När jagh migh kan äta mätt / Utan någon krämpa / Låter jagh en ringa rätt / All min wällust dämpa. Ps. 1695, 319: 6. Han trodde sig wara et stort Creatur, derföre at han .. smickrade sig med den ena Wällusten effter den andra. Dalin Arg. 1: 72 (1733, 1754). Hvarifrån kommer eljest, at den, som af början skyr, til exempel, Caffé, för dess bäskhet och retande art, får med tiden deruti sin största vällust? VetAH 1777, s. 20. Vällust tillhör kroppen; glädje och fröjd tillhöra själen. Lidbeck Anm. 324 (c. 1825). Bianca Capellos väg leder från ungt lättsinne till en åtrå efter vällust och makt, som inte väjer för något. 3SAH LXIX. 1: 42 (1960). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i förb. med preciserande (ofta nedsättande l. klandrande) adj.-attribut; äv. (numera bl. ngn gg) i anv. som motsvarar c; jfr d. I thet .. (människan) tagher then andeliga frijheetena, som oss .. nådeliga giffuin är, och förwandlar henne i kötzliga wellust. PJGothus UndLära L 5 a (1592). Een himmelsk och ewigh frögd, som öfwergåår all timmeligh wällust. Phrygius MOlai B 7 a (1608). På Högtijdzdagharna slogh man sigh på Slämmerij och Drÿckenskap, och på alla onda Wällustar. Schroderus Os. 1: 604 (1635). Sådane, som väl gifvit sanningen inrymme, men låta den qväfvas af .. sinnliga vällustar. Ödmann StrFörs. 1: 468 (1800). Långsamt och metodiskt åt han sina mandelkubbar, övertygad om att den njutning de beredde honom stod sagolikt höjd över all jordisk vällust. DN(A) 22/3 1936, Bil. s. 2.
b) i sådana uttr. som leva i vällust; särsk. om av överflöd l. lyx kännetecknad tillvaro; äv. (numera bl. ngn gg) i anv. som motsvarar c. Och the åto och wordo mätte och fete, och leffde j wellust aff tinne stora godheet. Neh. 9: 25 (Bib. 1541). (Munken) Leffwer i wällust stoor, föröffwer ill-groffwa synder. CupVen. C 7 a (1669). Om han än lefwer i dageliga wälluster. Münchenberg Scriver Får. 83 (1725). Hvad gör det väl penningefolket, att tusentals arbetare dö af uselhet och elände, blott detta herrskap sjelf får lefva i vällust och öfverflöd? AB 7/12 1849, s. 2. Det behöver dock inte tolkas som att dagens ungdomar lever ett liv i vällust och njuter dagarna i ända. DN 11/4 2013, s. 19.
c) (numera bl. ngn gg) i konkretare anv., i pl.; jfr a, b, d o. SINNLIGHET 2 b. Honnom bör tyckias at swet stoft och nattewackan .. ähre lijufligare än the aller störste welluster. Gustaf II Adolf 64 (c. 1620). Wällusterna borttdreeff .. (munken) ifrån sigh, medh en stoor möda och beswär, ther medh han sigh sielff betungade. Schroderus Os. 1: 283 (1635). När jag då fådt .. guld och gröna skogar, ärnar jag öfwergifwa mig til mine wälluster. Dalin Arg. 2: 63 (1734, 1754). Den, som förenas med Christus, bereder sig icke till njutningar och välluster, utan till kamp. Brunius Resa 1838 234 (1839). Den unge Johan Gabriel Oxenstiernas önskedröm att i ett enda ögonblick kunna förena alla sinnenas välluster. SvD 12/12 1971, s. 5.
d) om sexuell njutning(slystnad) l. åtrå; förr särsk. i uttr. (be)driva vällust med ngn, ha sexuellt umgänge med ngn; äv. (numera bl. ngn gg) i anv. som motsvarar c; jfr a o. LUST 1 e, SINNLIGHET 2 a. Alla tina bolar, medh hwilkom tu haffuer wellust bedriffuit. Hes. 16: 37 (Bib. 1541). Om Qwinnor icke wilje framhärda, icke heller kunna, så ähr thet bättre, at the gifwa sigh i Mans wåld, än at the skole falla vthi Eelden, igenom sijna wällustar. Schroderus Os. 3: 111 (1635). Graden af vällust och af den sexuela retningen vid samlag. Hygiea 1841, s. 365. Då den första vällustan var tillfredsstäld, började begges förra passioner att upplifvas, hennes att behaga andra, och hans att trösta sig med vin och spel. GbgP 8/10 1878, s. 2. Alla dessa (prostituerade) ägnade sig åt ömhetens och vällustens hantverk – men kände själva varken ömhet eller vällust. Gyllensten Grott. 214 (1973).
-BRODER. (†) jfr broder 7 o. dryckes-broder. At thesze wellustbröder, som Herrans heliga dag så skendeligen och så öfwerdådeligen ohelga, motte straffade warda. Swedberg SabbRo 860 (1689, 1710). Schröder Lev. 46 (1729). —
-BÄGARE. (†) jfr bägare 1 a α. Stiernstolpe Wieland Ob. 213 (1816). Gossen girigt släcker känslans brand / uti vällustbägarn, fylld till brädden. Jensen BöhmDiktn. 182 (1894). —
-DOMNING. (numera bl. tillf.) av vällust framkallad domning (se d. o. 2). Hagberg Shaksp. 10: 293 (1850). —
-DRUCKEN, p. adj. (numera föga br.) jfr drucken 1 b. Atterbom LÖ 2: 49 (1827). Ett glädtigt sceneri / af vällustdruckna, dansande bacchanter / omkring en char med kärleksgudar i. Scholander 2: 9 (1866). SAOL (1950). —
-FULL. (numera bl. tillf.) vällustfylld; förr äv. till 1. Allthenstund Konungen .. vthi sitt förrige laata och Wällustfulla Lefwerne sigh åter wältrade .. wäxte haatet til honom. Brask Pufendorf Hist. 226 (1680). Vällustfulla tårar, när de tillra för skuggan af en Vän. Thorild (SVS) 4: 127 (1794). En innerlig tjusning genombäfvar naturen. Det är ett sprittande lif .. i hvilket alla väsen, ifrån menniskan och till insekten, andas med vällustfull glädje. Bremer Nina 523 (1835). —
-FYLLD, p. adj. fylld av vällust; jfr -full, -mättad, -rik. PT 1867, nr 109 B, s. 5. Ett språk .. som låter länge sedan försvunna verkligheter tona fram bräddade med njutningsrikt vemod och vällustfylld saknad. BonnierLM 1954, s. 574. —
-KÄNSLA. jfr känsla 8 a; särsk. till 2 d. Dechel försvann nu i gondolens akter, för att der med länge försakad vällustkänsla röka icke en, utan alla tre cigarrerna. AB 29/11 1850, s. 2. Bland allmänheten råder ofta den uppfattningen, att uteblivandet av vällustkänslan vid samlaget skulle vara orsaken till barnlöshet. Essen-Möller KvinnlUnderl. 142 (1932). —
-MÄTTAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) jfr mätta, v. 2 b, o. -fylld. BoråsTidn. 21/9 1880, s. 3. Lusten att gå under kändes stark, vällustmättad. Lo-Johansson Gen. 639 (1947). —
-RIK. (numera föga br.) vällustfylld; förr äv. till 1. Jag hoppades, att den mest vällustrika sällhet skulle möta mig vid min hemkomst. Hjärne DagDrabbn. 19 (i handl. fr. 1803). Vid Ledas vällustrika barm. Stagnelius (SVS) 1: 375 (c. 1815). DN(A) 29/12 1915, s. 6. —
-RYSNING. jfr rysning, sbst.2 1; särsk. konkretare. Stagnelius (SVS) 1: 125 (c. 1815). Plötsligt genomlöpte en vällustrysning hela hennes kropp. Krusenstjerna Fatt. 4: 266 (1938). —
-SJUKA. (†) jfr sjuka, sbst.1 3. (De menar) att Gud der med måsta wara förnögd, ehuru hiertat är aldeles oförendrat och fult med Högmod, girughet och kiötslig Wellust siuka. Silvius Öfvercons. 35 (1726, 1730). Rogberg Pred. 2: 217 (1820). —
-TÅR. (numera bl. tillf.) tår av vällust; förr äv. till 1, ungefär liktydigt med: glädjetår. Phosph. 1812, s. 86. Veklige fosterbroder till en förklemad tid som gråter vällusttårar af idel kärlek till sig sjelf. Thomander 1: 418 (1830). (Konstnärens) bilder är obönhörliga, inte en rynka, en vällusttår eller en muskelryckning undgår honom. DN 29/3 1970, 1: 5.
Avledn. (†): vällustan, r. l. f. vällust (se d. o. 2); njutningslystnad. Thyselius HdlReform. 2: 237 (1544). (Den syndar) som fremmande röchte gärna vptager, och ther vthinnan sijn wellustan haffwer. Bullernæsius Lögn. 250 (1619). Egen kiärlek hade jag insupit med Modersmiölken, och wällustans söta förgift blef utgiutit på mina späda Läppar. Mörk Ad. 1: 283 (1743). —
VÄLLUSTIG, adj. Anm. För avledn. vällustig anger Weste (1807) ett alternativt uttal med betoning på andra stavelsen. [jfr fsv. vällustogher; åtm. delvis efter t. wollüstig]
1) (†) till 1, om ngt sakligt: angenäm l. behaglig; ljuvlig. Den hunger man lider för det man stillat en annans, är långt vällustigare, än frossarens öfverflödiga rätter. Lidner (SVS) 2: 34 (1783). Baron Armfelts vällustiga landtgård Frescati. MoB 2: 166 (1798). Ling As. 342 (1833).
2) till 2.
a) om person: som känner vällust; som lever i l. söker vällust, njutningslysten; i sht förr äv. substantiverat (se slutet). Kolmodin QvSp. 2: 423 (1750). Och hade des äktenskap med K. Waldemar blifwit et af de lyckeligaste, om hennes Herre warit mindre weklig och wällustig. Lagerbring 1Hist. 2: 486 (1773). (Turkarna) äro ett dufwet, wällustigt och tungsint folk. Afzelius Sag. XI. 2: 89 (1870). Hans ögon blir stora och blanka som på ett vällustigt barn, och samtidigt fyllda av en sorts djup häpnad, det finns inget vackrare än de där ögonen han får när han blir kåt. Edelfeldt Rit 244 (1991). särsk. (numera föga br.) substantiverat, liktydigt med: vällusting. Smörningar, Rööckwärck, och wälluchtande saker .. höra them Wällustigom til. Schroderus Comenius 587 (1639). Den förmögnare och vällustigare plågas, om han saknar vin och fina krydder. Höpken 2: 684 (1771). En vällustig .. hade i största beqvämlighet kunnat låta all ting hafva sin gång. Bergklint Vitt. 243 (1772).
b) om ngt sakligt: som är förenad med l. kännetecknas av l. skänker vällust; njutningsfylld; särsk. till 2 d: sensuell l. eggande. Vällustiga former, rörelser, rytmer. Han achte sig för lettferdigt vmgenge och snack; för högferd, för wellustigt och lettferdigt lefwerne. Swedberg Cat. 743 (1709). De aldrahäftigaste kräkningar .. at man fruktade, det skulle hans vällustiga smak för korf kosta honom lifvet. VeckoskrLäk. 3: 183 (1782). Lärkorna spelade glädtigt .. i vällustiga våglinier höjande och sänkande sig mellan himmelen och jorden. Nicander Minn. 1: 56 (1831). Unga flickor med bröst som spände sidenblusarna gledo förbi vickande på vällustiga höfter. Krusenstjerna Fatt. 1: 70 (1935). I vällustig älskogslek flög så sommaren sin kos. Thorsén UpplTorp. 115 (1949).
c) ss. adv.: med vällust; njutningsfyllt. Wällustigt lefwer man i mat och dryck. Dalin (SVS) 1: 250 (1733, 1754). Han .. lät blicken sakta och vällustigt glida från deras glödande kinder ned till fyra små smala fötter. Hedenstierna FruW 30 (1890). Eva-Lotta svalde vällustigt sista tuggan på sin bulle. Lindgren MästBlomkv. 9 (1946).
Avledn.: vällustighet, r. l. f.
1) (†) till vällustig 1: glädje l. lycka. Denna egna naïva vällustighet, som är menlöshetens och naturens. Phosph. 1811, s. 173.
2) till vällustig 2: njutningslystnad; äv.: sensualitet l. sinnlighet; förr äv. i pl., konkretare (jfr vällust 2 c). Men aldenstund the wälluchtande Saker intet annat äre, än torre och warme Exhalationes eller Qwalmer, så doga the til intet annat, än ther medh at vpäggia Sinnen och Wällustigheterne. Schroderus Albert. 3–4: 129 (1638). Söker man i det sköna något annat, än ett rusmedel för sin vällustighet och ett glansmedel för sin fåfänga .. : bör man då (osv.). 2SAH 20: 92 (1840). Den glöd, den sydländska smidighet och vällustighet hon utvecklar i sång, spel och dans! Skådebanan 1908, nr 14, s. 15. —
VÄLLUSTING, m.//ig. [sannol. delvis efter t. wollüstling] till 2, om njutningslysten l. utsvävande (mans)person; särsk. (o. numera i sht) till 2 d, i fråga om sexuell njutning; jfr vällustling. GT 1788, nr 118, s. 4. Med en vällustings förfinade smak bedömde Flavius hvarje frukt och det ypperliga vinet. Mellin Nov. 1: 32 (1838, 1865). Don Giovanni är en av Mozarts mest älskade operor och fascinerar alla med historien om den grymme vällustingen. YstadAlleh. 28/7 2011, s. 9. —
VÄLLUSTLING, m.//ig. [efter t. wollüstling] (†) till 2: vällusting. JournSvL 1800, s. 516. Skillnaden mellan blusmannen, som kämpade för sin existens, .. och det öfverdådiga lifvets lysande vällustlingar, blef alltmera bjert. GHT 20/3 1871, s. 2.
Spalt V 2065 band 38, 2019