Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄTTJA, v., äv. VÄTTA, v.3, l. VÄTA, v.3 -ade (Svart Ähr. 65 (1560), Hembygden(Hfors) 1912, s. 78), äv. pr. -er (SalOrdspr. 27: 17 (öv. 1536), Wexionius Sinnd. 3: D 1 a (1684)), ipf. vätte (Svart Gensw. I 1 a (1558)), sup. vätt (LPetri Boot. A 5 b (1558)). vbalsbst. -ANDE; -ARE (Heinrich (1814)).
Ordformer
(vedd- i ssg 1640 (: Veddstenar). vett- (hu-, hw-, w-) 1536–1855. vät- (hv-, hw-) 1658 (: Hwätsteen)–1889. vätt- (hv-, hw-, w-) 1587–1944 (: vättjgryt). wet- (hu-, hv-, hw-) 1611 (: hwetie sten)–1830 (: hvetjestenar). -a 1681–1907. -ja (-ia) 1538–1912)
Etymologi
[fsv. hvätia; jfr fd. hvædje (d. vætte), fvn. hvetja (nor. nn. kvetja); mlt., mnl., nl. wetten, fht. wezzen (mht., t. wetzen), feng. hwęttan (eng. whet); till den rot som äv. föreligger i VÄSSA, v. — Jfr VÄTEL, VÄTTJA, sbst.]
(†) göra (ngt) vasst, vässa; äv. bildl. En knijff hwetter then andra, och en man then andra. SalOrdspr. 27: 17 (öv. 1536). En Wilder Farrgalt stodh och hwättiade och skärpte sijna tänder vppå een Eek. Balck Es. 205 (1603). (Murgrönans) trä tjenar för Skomakare i stället för Rem at wetja sina knifwar uppå. Dahlman Humleg. 76 (1748). (Dalin) hade .. förmågan att .. utan att han uttömde ämnet, taga derur liksom blomman, och vätja läsarens begrepp, så att denne sjelf ledde sig till hvad förf. ej uttalat. BL 4: 43 (1838). (Han) höll därvid på att vätta (bryna) en yxa som bäst. Norrl. 7: 37 (1907). Vättjar katten klorna mot en vägg, dörr eller dylikt, blir det väderskifte. Hembygden(Hfors) 1912, s. 78. — jfr BORT-VÄTTA o. UPP-VÄTTJA.
Ssgr(†): A: VÄTT-STEN, se B.
B: VÄTTJE-STEN. (vätt- 1639–1907. vättje- 1538–1889. vättjo- 1702–1824)
1) brynsten (se d. o. 1); äv. bildl.; jfr vättja, sbst. VarRerV 43 (1538). Ty mycket långlig Frijd ey nyttig är för alla. / Starckhetzens hwettiesteen kan man wäll Örlig kalla. CupVen. C 2 a (1669). Man såg .. af en hwätt-sten, at koppar-knifwar blifwit på densamma slipade. SvMerc. 6: 234 (1760). Norrl. 7: 38 (1907).
2) koll. l. ss. ämnesnamn, om ett slags sandsten varav brynstenar framställs; jfr sand-ör 4. Forsius Phys. 180 (1611). Lycksele fjäll säges bestå af grof och onyttig tälgsten, blå hwettsten och på sina ställen det qwarnstensslag som kallas Norka. Hülphers Norrl. V. 3: 41 (1797).
C: VÄTTJO-STEN, se B.

 

Spalt V 2424 band 38, 2019

Webbansvarig