Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄVEL, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. vävlar; äv. VÄVLA, r. l. f.; pl. vävlor.
Ordformer
(vefvel (hv-, hw-, w-, -ee-, -f(f)-, -fw-) 1555–1856. väfvel (hw-, w-, -ff(w)-) 1587–1761. weflor, pl. 1741, 1749. wäfla (-ff-) 1658–1777. wälar, pl. 1764 (: Höwälar))
Etymologi
[fsv. vävild- (i ssgn vävildrät, adv., snörrätt); jfr d. vævl, vævel, vævle; till fsv. væfia (motsv. fvn. vefja (nor. nn. vevja), mlt. weffen, feng. webbian), kausativ till VÄVA; jfr äv. de till VÄVA bildade mlt., mnl., nl. wevel, fht. weval, feng. wefl, inslagsgarn, feng. wǣfels, skyddande l. täckande plagg som viras på]
(†) långt rep (av hampa l. bast o. d.) i sht avsett för l. använt till att vira omkring ngt (i sht hölass); i sht i pl. Rep grimor wefflar Årdor och Selegiorder (av) Basth. GripshR 1555, s. 27 b. (Mot frost) kunna .. twå karlar taga långt Rep eller Wäflor, som räcka twärt öfwer Åkern, gåendes dermed på hwar sin sida, ristandes Fråsten och Rimet ifrån Axen. Salander Gårdzf. 96 (1727). (Hö)vollmar, af hvilka 8 til 12 ställas på vagnen i sender, tilbindas och kringlindas med väflar. VetAH 1754, s. 124. Lovén Dante 1: 88 (1856). — jfr GARN-, HÖ-VÄVEL.

 

Spalt V 2440 band 38, 2019

Webbansvarig